Kristdemokraterna genomlider två kriser. En opinionskris – och en identititetskris. Av dessa två är sannolikt opinionskrisen den minst skrämmande för partiet. Att det skvalpar runt fyraprocentsspärren inför ett val är trots allt inget nytt. De senaste 20 åren har partiet alltid klarat sig. När det verkligen gällt har de borgerliga vännerna kommit till undsättning.

Nu är läget delvis ett annat. Alliansregeringen är både småpartiernas förbannelse och välsignelse. Det är lätt att under mandatperioden försvinna i skuggan av de stora. Samtidigt finns det för ungefär hälften av den befolkning som känner sig mer borgerlig än vänster skäl att rädda kvar kristdemokraterna – skäl som inte funnits om det bara handlat om partiets överlevnad.

Samtidigt är väljarna mer rörliga än tidigare, även över blockgränsen. En väljare som står och väger mellan de nya Moderaterna och Miljöpartiet har sannolikt mycket svårare att rösta på Kristdemokraterna för att rädda den sittande regeringen, än någon ur Moderaternas gamla garde skulle haft.

Kristdemokraternas opinionsproblem är en logisk följd av identitetsproblemet. Frågan om varför man ska rösta på Kristdemokraterna tycks allt svårare att besvara. Även för Kristdemokraterna själva.

Göran Hägglunds en timme långa tal vid rikstingets öppnande i Örebro i går blev innehållsmässigt ett famlande efter frågor och angreppssätt som kan tänkas attrahera. Han dammade återigen av ”Verklighetens folk”, som anses vara de som gillar tavlor som föreställer någonting. Det var populistiskt och billigt redan förra gången. Nu, efter Carl-Henric Svanbergs uttalande om ”small people”, framstår greppet som än mer ogenomtänkt.

Om man utifrån talet ska tolka vad ”verklighetens folk” intresserar sig för blir svaret: monarkin, fastighetsskatten, skattesänkningar för pensionärer, vårdgaranti i alla dess former, att myndigheterna sköter sig, föräldraförsäkringen och maktförhållandet mellan medborgare och stat.

Däremot finns inget intresse för något utanför Sveriges gränser: inget om EU, FN eller svensk närvaro i Afghanistan. För att nu nämna något av allt det som inte fick plats i ett tal där ungefär en tredjedel av tiden ägnades åt oppositionens tillkortakommanden.

Men också i dessa ”verklighetens folks” tänkta favoritfrågor blir det svårt att få ihop det. Ett av tre dokument som ska avhandlas under rikstinget handlar om hur individen ska skyddas från staten. Där finns formuleringar om politisk klåfingrighet och om värdet av att människor själva får bestämma hur de ska leva sina liv. Göran Hägglund talar också om detta. Några meningar senare argumenterar han för värdet av långvariga relationer. Och han föreslår vid sidan av arbetslinjen, en relationslinje som en politisk diskussionsgrund.

Samma parti som motarbetat så gott som alla rättigheter för homosexuella har en partiledare som i dag talar om rätten att vara trygg i sin livsföring, ”att slippa bli politiskt övervakad och tillrättalagd, slippa få varje åtbörd illvilligt tolkad och klandrad”.

Problemet är inte partiledaren, det är partiet och bristen på politiskt innehåll. När Göran Hägglund i en debattartikel i Svenska Dagbladet i går fick utrymme att själv berätta vad partiet vill tar han upp ett projekt som ska ”öka förståelsen för vad det innebär att vara statsanställd”. Han föreslår att myndigheter ska betala straffavgifter om de exempelvis inte behandlar bygglovsärenden i tid och att den som väntat mer än fyra timmar på en akutmottagning – oavsett om patienten är på rätt ställe eller inte – ska få tillbaka sin besöksavgift.

Det är onekligen en skral grund att bygga sitt existensberättigande på.