För regeringen slutade året opinionsmässigt i dur. Fortsatt god krishantering krävs för ett lyft även 2009. Oreda hos de rödgröna kan också bidra.
I går var det avslutning i Riksdagen. Alliansregeringen med statsminister Fredrik Reinfeldt i spetsen kan blicka tillbaka på ett händelserikt 2008. Året började motigt. Brister blottlades i traditionella kärnfrågor som försvar och rättsväsende. På försommaren briserade den självförvållade FRA-krisen.
Under höstmånaderna blev finanskrisens negativa inverkan på den svenska ekonomin allt tydligare. Denna gång fungerade krishanteringen. Fredrik Reinfeldts allvarstyngda uttryck kom till sin rätt. Och Anders Borg kunde med framgång axla rollen som ansvarstagande finansminister. Ibland är svåra tider bättre än goda tider.
Stödet för alliansen ökar. I DN/Synovates väljarbarometer för december är avståndet mellan de politiska blocken 9,3 procentenheter, en minskning med 4 procentenheter jämfört med novembermätningen. Skillnaden har därmed nära halverats sedan december förra året.
Regeringen kan dra nytta av det välkända fenomenet att väljarnas stöd för sittande regering ökar i kristider. Men vad tiden lider blir de egna aktiva åtgärderna för att klara krisen avgörande. Sedan novembermätningen har regeringen presenterat ett ekonomiskt stimulanspaket och ett särskilt fordonspaket. Det har varit mycket Anders Borg och moderaterna når sin högsta notering sedan oktober 2006, 26,7 procent. Samtliga förändringar faller dock inom de statistiska felmarginalerna.
För Anders Borg kommer eldprovet under nästa år. Arbetslöshetsköerna kommer att växa sig allt längre och krisen i fordonsindustrin förvärras. Statliga Konjunkturinstitutet, KI, räknar i den mycket dystra prognos som presenterades i går med att arbetslösheten stiger till nära 8 procent nästa år och 9 procent valåret 2010. Räkna med fler krispaket, trots Borgs motvillighet att öka underskottet i statsfinanserna. Alliansen måste visa att den gör allt den kan för att värna arbetslinjen - huvudfrågan i valet 2006 - och stötta alla dem som mister jobbet.
Söndagen den 7 december, dagen för intervjuperiodens början i DN/Synovates mätning, meddelade socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet efter flera månaders förvirrande turer att de ska bilda en koalitionsregering om de vinner valet 2010. Det rödgröna regeringsalternativet var alltså känt, men det är ändå för tidigt att säga hur det utvärderats. Klart är att väljarna inte precis gjort vågen, de rödgröna backar med 1,2 procentenheter. Socialdemokraterna fortsätter sin nedåtgående trend och får 40,0 procent. Under loppet av ett år har stödet för Mona Sahlins parti minskat med 6,7 procentenheter.
Det har varit ett dåligt år för Sahlin. Från ett gott utgångsläge har hennes position successivt försvagats. Hennes strategi att bilda par enbart med miljöpartiet misslyckades efter högljutt internt missnöje i det egna partiet. Nu har hon tvingats släppa in den oberäknelige före detta kommunisten Lars Ohly.
Hennes förnyelse mot mitten av det egna partiet är hotad. Handlingsutrymmet för socialdemokraterna begränsas när blockpolitiken cementeras. Och det är absolut inte en trio i harmoni hon blir ledare för. Alla vet hur svårt de har att samarbeta och hur genuin misstron är mellan miljöpartiet och vänsterpartiet. Listan över konfliktfrågor är lång.
De rödgrönas förehavanden blir tacksamt stoff i media som älskar interna bråk. Lars Ohly kan bjuda på stor underhållning det kommande året. Alliansen har chansen att som kontrast framstå som ett under av samspelthet.