I skuggan av ett brott

Ett märkligt heroinbeslag på Gotland för snart sex år sedan är en huvudingrediens i den soppa som Stockholms länspolismästare Carin Götblad till sist hamnat i. Det handlar om hur poliser när de jagar brottslingar och resurser själva bryter mot lagen och om i vilken mån det är sanktionerat uppifrån. Och så handlar det om hur polisen av snävt egenintresse faktiskt lurar det folk som är dess uppdragsgivare.

Rekordbeslaget på Gotland var skumt redan långt innan DN:s LasseWierup kunde visa upp de dokument som visar att Carin Götblad varit inblandad. Heroinet kom från Malmö. Vad skulle det på Gotland att göra? Där finns ingen marknad.

Men där fanns en tullverksamhet, som till skillnad från den i Malmö, var nedläggningshotad. Inte för att tulltjänstemännen gjorde ett dåligt jobb, utan för att det helt enkelt inte fanns något jobb att utföra. Varken tull eller polis på ön beslagtog minsta lilla gram heroin under hela 1999 och 2000. Sannolikt för att ingen människa skulle komma på tanken att transportera narkotika från storstädernas marknad till en isolerad avkrok. Utom just den polis som vill se att tull och polis för det första blir kvar, för det andra till och med kanske få ökade resurser. Den polisen var Carin Götblad, som vid den tidpunkten var länspolismästare på - just det - Gotland.

I Gotlands Allehanda den 9 maj 2000 oroar sig Carin Götblad för att Gotland kan bli en omlastningsplats för tung narkotika. Reportern konstaterar: "Nu väntar en intensiv sommar med hårdbevakning av hamnar, flygplatsen och med känsliga knarkhundars nosar som vapen i jakten på det knark som breder ut sig allt mer på Gotland."

Men om Carin Götblad lurade gotlänningarna att tro att knarket breder ut sig på ön och skattebetalarna att helt utan saklig grund styra över polis- och tullresurser så är det ändå ingenting mot hur polisen grundlurade den man som sedan fälldes. Och det rättssystem som fällde honom.

Att polisen agerat olagligt är helt klart. Antingen handlar det om brottsprovokation som aldrig är tillåten. Eller om bevisprovokation som bara är tillåten om åklagaren varit med på noterna och om rättens parter sedan informeras. Det har inte skett här.

Den dömda mannens advokat, Eric Dufvenmark, kräver att fallet tas upp av Högsta Domstolen (SvD 19/2). Han menar att polisens informatör var drivande och att hans klient lockades med en rejäl belöning för att delta i affären. Det är förstås vad man kan vänta sig att den som dömts säger. Men det behöver inte betyda att det inte är sant.

I den friande domen mot kommissarie Olle Liljegren, den polis som stått i fokus för Stockholmspolisens tveksamma metoder, är slutsatsen att Liljegren inte agerat på eget bevåg utan att han bara följt den kultur som råder inom polisen och som cheferna i tysthet godkänt. Om detta är riktigt, vilket mycket talar för att det är, så har vi alltså en polis som agerar vapenhandlare i kriminella kretsar, som använder sig av infiltratörer och som möjligen också provocerar fram brott. Den myndighet som är satt att vakta lagen har själv satt i system att bryta mot den. Är det försvarligt?

Här finns fröet till den diskussion om polisens metoder som vid sidan av den rättsliga också måste föras. Är det kanske reglerna det är fel på och inte de poliser som bryter mot dem? I så fall är det reglerna och inte poliserna som ska bytas ut.

För klart är att ingen är betjänt av en Vilda Västern-polis som skapar sina egna spelregler vid sidan av dem som gäller för alla andra. Ingen är betjänt av en polis som ljuger och fifflar. Ingen är betjänt av en polis som handlar med automatvapen på ett sådant besynnerligt sätt att fyra inköpta AK47:or "försvinner" inne på polishuset.

Det minsta man kan begära är att polisen står upp för sina arbetsmetoder och förklarar varför det är nödvändigt att göra på det ena eller andra sättet. Om polisen tror på sina metoder borde den också kunna argumentera för dem. Hittills har DN inte hört något som fått oss att ändra vår grundläggande uppfattning: Polisen ska beivra brott. Inte begå dem.