Ledare

I spåren av tragedin

Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt lägger blommor utanför synagogan på Krystalgade i Köpenhamn.
Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt lägger blommor utanför synagogan på Krystalgade i Köpenhamn. Foto: ODD ANDERSEN

Den senaste tidens illdåd i Europa talar dessvärre för att terrorn kommit för att stanna. Alla attacker kan inte förutses eller förhindras. Därför måste vi bli bättre på att skydda dem som vi vet utgör måltavlor för terroristerna.

Vi måste tänka tanken att det kan hända i Sverige. Så svarade inrikes­minister Anders Ygeman (S) i söndagens livesändning i SVT när han fick frågan om det som hänt i Danmark också kunde hända här. Men det var en väl försiktig formulering.

Utvecklingen i Europa talar dess­värre sitt tydliga språk. Vid det här laget är det inget som indikerar att terrorn är här på tillfälligt besök. Utvecklingen hittills visar i stället att dåden, åtminstone för en tid framöver, kommer att bli en del av den europeiska vardagen.

Därför bör vi i stället för att ”tänka tanken” rentav räkna med att vi kommer att behöva genomleva fler terror­attacker än de jämförelsevis oblodiga vi hittills sett. Och att vi inte kan förhind­ra alla. Det är förstås en smärtsam insikt i nolltoleransens land.

Självfallet måste Säpo även fortsättningsvis arbeta proaktivt. Potentiella gärningsmän ska hållas under uppsikt för att polisen ska kunna ingripa innan tragedin är ett faktum.

Men vi bedrar oss om vi tror att vi med en utökad säkerhetstjänst eller vidare polisära befogenheter kan skydda oss fullt ut. Inte ens om vi skulle installera övervakningskameror i varje svenskt hem går det att kontrollera de tankar och planer som sker i individens huvud. Den trend vi kunnat se mot mer av enskilda illdåd snarare än organiserade aktioner gör uppgiften övermäktiga för vilken säkerhetstjänst som helst.

I stället för att ”tänka tanken” bör inrikesministern och polisen planera för den. Det betyder i klartext att i möjligaste mån förhindra, och när det inte går, att minimera skadorna. Möjligen har vi en del att lära av det tragedin i vårt grannland.

Man ska ha klart för sig att mycket av den information som nu når oss kommer från polisen. Åtskilligt kan komma att justeras allt eftersom.

Men med detta sagt är ändå den övergripande bilden att polisen gjort en god insats. Att den efter en av efterkrigstidens värsta attentat lyckats hålla två tankar i huvudet samtidigt och både arbetat reaktivt och proaktivt.

Dan Rosenberg Asmussen, ord­förande för det judiska samfundet i Köpenhamn, berättade i dansk tv hur församlingen – som även till vardags har ett visst skydd – kontaktade polisen efter den första skottlossningen på lördagseftermiddagen och bad om förstärkning inför kvällens konfirmationsfest. Man hade kunnat föreställa sig att polisen i det läget skulle sagt att tyvärr, vi har inga resurser.

Men det gjorde inte polisen. Enligt Dan Rosenberg Asmussen var beskedet i stället: Vi har tänkt samma sak. Och så avsatte man några poliser för att skydda festdeltagarna. Trots för­stärkt skydd dödades ännu en man och ytterligare två polismän skadades. Men utan detta skydd hade resultatet kunna bli en ren massaker på de cirka 80 festdeltagarna.

Ett terrordåd är en extrem utmaning för varje polisorganisation. Men händelserna i Köpenhamn visar, precis som de i Paris och Oslo, att det inte behöver sluta där det börjat. Det gör uppgiften än svårare. Men Köpenhamnspolisen visar hur man både måste prioritera jakten och förhindra att fler liv går till spillo under den.

Vid det här laget vet vi vilka dessa potentiella måltavlor är. Islamister och högerextremister hatar i stort samma saker: demokrati, medier, judar, homosexuella och feminister. Eftersom vi inte kan förutse alla tänkbara terrordåd måste stora resurser också läggas på att skydda grupper som helt uppenbart hotas.

Judar, särskilt i Öresundsregionen, har under lång tid varit extremt utsatta. Den fråga man måste ställa sig är om samhället verkligen svarat adekvat mot graden av utsatthet. Det uppmärksammade ”Uppdrag Granskning” om handlade om antisemitismen i Malmö gav knappast något betryggande besked.

Den danska polisen berättade under söndagens presskonferens att den misstänkta gärningsmannen var känd av säkerhetspolisen. Men mycket mer än så fick vi inte veta. Därför måste analysen av vad man möjligtvis kunde gjort för att förhindra just detta dåd vänta.

Under tiden kan vi fundera över mer generella insatser. För en tid sedan diskuterades upprört hur man på sina håll i landet erbjuder unga män i riskzonen praktikplatser och jobb. Ur ett rättvise­perspektiv går det förstås inte att försvara att våldsförhärligande ungdomar belönas och glider förbi jämnåriga som inte tittar på halshuggarfilmer på Youtube. Men av ren självbevarelsedrift och ur ett skyddsperspektiv måste vi börja fråga oss om måhända det ändå inte är rätt väg att gå.