Israelerna sägs ha full kontroll över geografin i Gaza, över alla installationer och ramper. Ändå orsakade flygangreppen stora civila offer.
Det visar att kirur-
giska flygangrepp är något som hör hemma på skrivbordet snarare än i verkligheten, men det kan också visa att Israel denna gång var ute efter ett oproportionerligt svar på Hamas raketer.
Oro sägs finnas inom den israeliska ledningen för att landets avskräckningsförmåga försvagats, främst som ett resultat av det misslyckade Libanonkriget 2006. Landets fiender, och de är många, skulle helt enkelt inte rädas Israel på samma sätt som tidigare.
Kanske har operationen i Gaza återställt omgivningens bild av Israels styrka, kanske inte. Vad kraften i insatsen däremot tveklöst gjort är att påverka omvärldens inställning till det som skett.
Att kritiken mot insatsen är högljudd från flera håll är ingenting att förvånas över - det finns en reflexmässig reaktion varje gång Israel tar till militärt våld.
Den mer sansade kritiken tar fasta på att Israel, i likhet med alla andra stater, har en rätt att försvara sig. Självförsvarsrätten i FN-stadgans artikel 51 är rent av ett av få uttryckliga undantag från folkrättens våldsförbud. Det finns därtill en utbredd förståelse för att ingen regering stillatigande kan se på när dess civil-
befolkning träffas av raketer.
Problemet, om vi nu ser det ur israelisk synvinkel, är att svaret måste stå i proportion till den ursprungliga kränkningen, och i det avseendet lämnar Israels attack åtskilligt övrigt att önska.
En ytterligare upptrappning kan vara att vänta. Men även om Israel rustar upp längs gränsen, och även om någon form av markoperation inte kan uteslutas, är det inte troligt att israelerna vill återockupera den lilla landremsan.
Israels ensidiga reträtt från Gaza har visserligen inte givit det lugn man hoppats på - kaoset har tvärtom bidragit till att många israeler givit upp tron på att ensidiga lösningar kan fungera - men att med trupp återta kontrollen är knappast ett i israeliska ögon attraktivt alternativ. Det skulle kasta Mellanöstern alltför många steg tillbaka i ett redan farligt läge.
I dag vädjar de flesta om ett slut på våldet och om en fredlig lösning. Det kan kännas som tomma och meningslösa ord i ett skede då en hållbar lösning inte finns i sikte, då det vore ett framsteg att ens nå fram till en förnyad vapenvila som också respekteras.
Likväl finns det ingen annan väg att gå - våldet är en återvändsgränd som Mellanöstern alltför ofta fastnat i.
Men vägen till en fredlig lösning startar inte i Gaza utan på Västbanken. Det är där möjligheten att åstadkomma något borde finnas, även om det i dagsläget inte finns några tecken som tyder på det. Situationen är tvärtom djupfryst med svaga ledare och en tillsynes evig misstro mot den andra sidans avsikter.
Ett tillfälle ges i och med maktskiftet i Vita huset. Med ett USA som vet vad det vill och som vågar sätta nödvändig press på bägge parter finns chansen - kanske inte till fred men åtminstone till hopp. Och det om något är en bristvara i Mellanöstern.