Socialdemokraterna är extra stela och trögrörliga i motgång. Partiet måste bestämma sig för vad det vill, men några nya höjder med den gamla ledaren lär det inte nå.
Morgan Johansson skyller valförlusten på Thomas Östros. Dåligt exempel på eftervalsdebatt, svarar Mona Sahlin. Partiledaren har fel ton, replikerar Morgan Johansson. ”Öppenhjärtiga” kritiker blir ”sårade” när motattackerna kommer, läckor solkar partikamraters rykte och alla slåss för att rädda sitt eget skinn.
Samtidigt skriver Östros på DN Debatt om en ny skattereform, utan att säga vad den ska innehålla utom gamla krav från valrörelsen. Det var fel på politiken, säger Sahlin i SvD, för att låtsas som om hon egentligen hade ett annat alternativ än det hon gick till val på.
Exemplen ovan är två sidor av den rätt tragiska komedi som Socialdemokraterna nu spelar upp i spåren av jordskredsförlusten i september. Byt personal, säger en del. Byt politik, säger andra.
Det finns en logik i att säga att politiken ska diskuteras först, sedan ledarna. Personstrider kan döda den omhuldade idédebatten. Eftersom Socialdemokraterna 2006 försökte byta ledare först och förnya politiken sedan – se hur det gick – kan en annan modell motiveras. Risken är att taktiskt spel inför den senare postutdelningen ger plattityder i stället för debatt.
Därför är det minst lika logiskt att börja med partiledaren (och ledningen). Något måste ledaren och politiken ha med varandra att göra. Men vilket mandat har i så fall ledaren för att ändra politiken?
I vilken ordning man än tar det finns problem med den politiska kursen. En del socialdemokrater vill gå högerut för att slåss med alliansen om mittenväljarna. Andra vill gå åt vänster, så att väljarna ”känner igen sitt parti igen”. Att ta sig ur spagaten är inte enkelt, hur många arbetsgrupper man än har.
Inom socialdemokratin finns en djup ovilja mot förändringar. Det kan kallas trygghet, men också konservatism. Partiet har en historia av att förändras med sin tid, men det kräver åratal, och helst i regeringsställning där små steg kan tas med ständiga statliga utredningar. Bara för att sjukförsäkringen eller a-kassan fungerar dåligt, som i början av 2000-talet, betyder det inte att Socialdemokraterna klarar av att lägga om dem.
När partiet hamnar i opposition blir tendensen att vilja återställa till den goda tid när S bestämde. Att driva igenom politiska förändringar uppifrån, som Moderaterna gjorde, är inte möjligt. Partidistrikten och LO måste hållas på gott humör så att de ger ledningen ett öppet mandat på kongressen. När den hålls är det bara ett år kvar till valet och för sent för nya grepp.
Behöver S förändra politiken? Inte så säkert. Alla regeringar blir trötta förr eller senare, även borgerliga. Men S står inte ut med att inte ha makten, och kan inte vänta.
Men att förnya ledarskapet är inte heller lätt, av samma skäl som det är svårt att förnya politiken. Mona Sahlin valdes 2007, inte för att hon var fantastisk utan för att partiet inte hittade något bättre. Traditionen kräver att partiledaren har lång erfarenhet i rörelsen, han/hon ska ha levt där från SSU till ministerposten och ha varit partilojal sedan August Palms dagar.
Detta kallas förankring, och utan den bakgrunden är en aldrig så begåvad nytänkare inte aktuell. En ny partiledare hittas i den innersta VU-kretsen.
Rimligaste tipset är fortfarande att Mona Sahlin tvingas avgå. Hon vill inte, men det är enklast att prova ett annat ansikte. Att byta ut hela toppen och låta henne stanna är poänglöst. Sahlin har trots allt misslyckats med sin stora innovation, det rödgröna samarbetet. I övrigt har hon inte velat eller kunnat åstadkomma något.
Chansen att förändra fanns när hon blev partiordförande 2007. Nu är den borta.