Det blir allt sämre ställt med bibelkunskapen i Sverige. Det är ett problem - om vi glömmer bort de verkliga lärdomarna av två tusen år av kristendom.
Vad har kristendomen någonsin gjort för oss? Det undrar den brittiske populärteologen Jonathan Hill, som också är journalist vid Sky News, i den på svenska nyutkomna boken "Kristendomens spår" (Libris förlag).
Precis som i den klassiska Monte Pythonsketchen om romarriket som Hills fråga anspelar på visar det sig vara ganska mycket. Oavsett vilket område man väljer inom den västerländska kulturen - konst, litteratur, musik, filosofi, arkitektur - hittar man djupa rotsystem inom kristendomen. Också på ett mer vardagligt plan har vi mycket att tacka kyrkan för, till exempel konsten att göra whisky, som spreds av iriska munkar.
Men det senare exemplet visar också hur vanskliga den här typen av argument är. Allt som skedde i Europa från medeltidens början fram till 1700-talet var inordnat i en kristen världsbild. Det innebar inte att alla var troende - religiöst indifferenta människor har alltid funnits - man väl att alla handlingar och alla tankar nominellt sett var "kristna".
Därför kan militanta ateister göra långa anklagelselistor om allt ont som kan härledas till kristendomen. Och de troende kan svara - ungefär som Jonathan Hill - genom att peka på Michalangelo, Dante, Martin Luther King samt den whiskydestillerande franciskanermunken John Car. Och så får vi två tämligen tröstlösa monologer som aldrig blir till någon dialog.
Ändå finns det en självklar men ofta förbisedd utgångspunkt för ett samtal: den maktdelning mellan stat och kyrka, mellan andligt och världsligt som finns inbyggd i den i påsktider aktuella passionsberättelsen.
"Så du är judarnas konung?" säger Pontus Pilatus till Jesus i Johannesevangeliet. Men Jesus svarar med att förklara att hans rike icke är av denna världen. "Jag har fötts", fortsätter han, "och kommit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen."
Många kristendomskritiker har störts av Jesus brist på politiskt engagemang: att acceptera kejsaren och vad honom tillhör förefaller fegt och reaktionärt. Om de kristna menade allvar med sin människokärlek och solidaritet med de svaga borde de ta strid för en bättre politisk ordning.
Men även kristna tycks ibland bli besvärade av människosonens bristande politiska ambitioner. Den som anser sig sitta inne med sanningen har svårt att hålla sina maktlystnad i styr, vilket vi sett många exempel på genom århundraden, från Savanarola i Florens till dagens nyprotestantiska rörelser.
Men om kristendomen har betytt något positivt för den västerländska kulturen så är det just denna spänningsfyllda maktdelning mellan världslig och andlig makt. Om den ska härledas till den kristna läran i sig eller till historiska tillfälligheter må vara osagt. Kanske ska vi tacka den romerske kejsaren Konstantin för att han på 300-talet flyttade den politiska makten i romarriket till den grekiska staden Byzantion men lämnade påven kvar i Rom.
I vilket fall har denna dualism varit enormt betydelsefull för Europas utveckling. Två inbördes konkurrerande maktsystem i ett samhälle skapar större frihet och pluralism: den som har våldsapparaten i sin hand är ändå moraliskt utmanad av en eller flera andliga principer, medan kyrkan eller kyrkorna måste övertyga medborgarna med hjälp av argument.
I europeisk historia finns naturligtvis gott om exempel på hur dessa två krafter har samverkat för att förtrycka medborgarna. Men ändå har det över tid funnits möjligheter att spela ut dem mot varandra och därmed skapa öppningar som lett fram till demokrati och ett öppet samhälle.
Utifrån denna historiska erfarenhet är det därför tveksamt om en värld utan religion nödvändigtvis skulle bli en bättre värld. Det finns åtminstone inga bevis för det. Starkt religiösa samhällen är inte bättre än andra, men det är heller inte så att icke-religiösa samhällen - som till exempel Sovjetunionen - har visat sig särskilt aptitliga.
Lärdomen är snarare vikten av att hålla religion och politik åtskilda. Det är inte någon alldeles lätt balansgång. Naturligtvis måste kristna, muslimer och andra aktivt troende kunna delta i den politiska processen utifrån sina värderingar och övertygelser. Demokratins framväxt i västvärlden är otänkbar utan de kristna folkrörelserna, och något liknande måste antagligen ske i många muslimska länder. Men villkoret är att de lämnar sina absolutistiska trosanspråk vid dörren. Deras rike är inte av denna världen.