Religionsfriheten ska respekteras. Men det ska inte alla beteenden där man på mer eller mindre goda grunder hänvisar till de religiösa texterna.
Diskussionen om SVT:s
"Halal-tv" går vidare. En debatt om utformning och programidé (tagen från nederländska "Halal girls") övergick i slutet av förra veckan till att handla om handslag. Och av den debatten förstod man att de tre programledarna Cherin Awad, Dalia Azzam Kassem och Khadiga El Khabiry, inte förstått den svenska kultur de är satta att granska.
Den här artikeln handlar inte om enfaldiga idéer eller om dålig teve, utan om mötet med andra kulturer. Vilka rättigheter har de tre unga muslimska kvinnorna som alla är födda i Sverige? Och vilka rättigheter har de inte?
Det är här debatten ibland blir vansklig. Agendan är dubbel från flera håll. De som ogillar invandring och att det finns människor i Sverige som har andra kulturella referenser tenderar diskutera sjalar eller kvinnoförtryck fast det egentligen är det faktum att det finns muslimer i Sverige som de ogillar.
På den andra ytterkanten finns människor som hyser en sådan beröringsskräck med Sverigedemokraterna att de inte riktigt förmår skilja grundläggande mänskliga rättigheter från de handlingar som innebär att man slänger grus i det sociala maskineri som vi alla är en del av.
Så låt oss slå fast: Alla människor i Sverige har rätt att tro på vilken Gud de vill. De har rätt att be hur ofta de vill. De har rätt att bära peruk, sjal, heltäckande slöja, fez, hatt eller vad helst de önskar på huvudet. De har rätt att låta skägget växa eller att odla korkskruvslockar vid öronen. De har rätt till alla sina religiösa tolkningar, ceremonier och traditioner - så länge dessa inte kolliderar med svensk lagstiftning.
I Oscar Hedins film "Det svider i hjärtat" får vi se hur en infödd svensk man som konverterat till islam håller sin fru inlåst i ett rum när andra män besöker deras gemensamma bostad. Det som i andra sammanhang kunde varit ett lagbrott var i det här fallet en överenskommelse mellan två parter. Det var till och med så att kvinnan då och då själv låste dörren inifrån, enligt filmaren Oscar Hedin.
Och vad majoritetssamhället än tycker om det, hur det än spekulerar om hennes motiv och vad som verkligen är hennes fria vilja, måste man samtidigt konstatera att det är tillåtet att hålla sig själv inlåst. Punkt slut. Nästan i alla fall.
För medan det är varje människas rätt att sitta inlåst är det inte andra människors plikt att försörja en frisk människa som frivilligt valt att isolera sig. Kan ett par leva på mannens lön, på bidrag från anhöriga eller andra finansiärer så är det helt okej. Men att bevilja socialbidrag, a-kassa, sjukpenning eller förtidspension för en i grunden arbetsför människa kan aldrig motiveras av religionsfrihet.
Likaså detta med att vägra hälsa genom att ta i hand. Inget lagbrott och säkert något som kan fungera om man lever hela sitt liv i en radikalmuslimsk kontext. Men onekligen en svårighet, för att inte säga omöjlighet, om man vill arbeta som jurist, tandsköterska, läkare eller reporter i majoritetssamhället.
Att ta i hand, säga hej och titta den mötande människan i ögonen är ett sätt att etablera kontakt. Att vägra ta emot
en utsträckt hand är att skapa distans.
Att i Sverige vägra hälsa enligt majoritetssamhällets normer är således något
som diskvalificerar människor från
yrken där kontakt och förtroende är en förutsättning för att kunna göra ett bra arbete, som exempelvis reporter eller läkare.
Då får man välja ett annat yrke. Eller hitta någon som vill försörja en.