Det var otippat att en integritetsfråga skulle bli alliansregeringens värsta huvudvärk. Dels var Thomas Bodström värre på sin tid, dels fanns det många liberaler i regeringen som borde ha dragit öronen åt sig inför massavlyssning, dels har privatlivets helgd länge stått lågt i kurs jämfört med säkerhet.
Nu small det med besked, och det är uppmuntrande. Att bloggarna i ett läge tog både riksdagsmän och medier med storm innebar ju - tvärtemot vad som sägs i bekymrade debatter här - en välkommen comeback för gräsrotsdemokratin.
Borgerliga politiker fortsätter att upprepa Fredrik Reinfeldts försvar: lagen har blivit missförstådd. Folkpartiledaren Jan Björklund ger regeringens kommunikation i frågan betyget ett, men själva propositionen var det inget fel på!
Maud Olofsson bedyrar att centern vill stärka integritetsskyddet i grundlagen, samt att hennes parti har haft den livligaste debatten av alla om FRA-lagen. CUF:s tysta diplomati bleknar dock jämfört med ungliberalernas gatuteater i Visby, med Tolgforsmaskerad dataspion och allt.
Det är dags att vända på statsministerns resonemang. Folk har inte missförstått vad FRA-lagen går ut på. Det är ministrarna som missförstått kritiken.
En god sak med politikerveckan är att alla potentater nu tvingas ut på banan. ÖB Håkan Syrén säger, på sitt lågmälda vis, att han måste ha en underrättelsetjänst för att kunna operera med svenska förband i exempelvis Afghanistan, och FRA är en hörnpelare.
Också här finns det ett missförstånd om vad kritiken går ut på. Vem har ifrågasatt att det svenska försvaret ska spionera på dem som vill oss illa?
Det är en självklarhet. Men ännu mer självklart är att staten inte ska ha formell möjlighet att avlyssna alla oss oskyldiga som den är tänkt att skydda.
I den mån det finns en målkonflikt är det enkelt att se vilket värde som väger tyngst. Det är värre att bli kränkt av sin egen stat än av någon annan.
Allt sedan Berlinmuren föll har världens underrättelsetjänster levt i ett tillstånd av förvirring. Först togs de på sängen av den revolution som inträffade i november 1989, och sedan dess har de famlat efter existensberättigande.
Att räkna sovjetiska stridsvagnar och tyda radarsignaturer på Warszawapaktens fartyg i Östersjön var idealiska uppdrag - tydliga och tekniska. Att förutsäga var och när en religiös fanatiker ska dra upp en kniv eller ryggsäck med sprängmedel har visat sig svårare, för att inte säga omöjligt med traditionella militära metoder.
Ta en titt i den amerikanska 9-11-rapporten, 2000-talets mest isande läsning. Mängden information var snarare ett hinder än en hjälp för dem som kunde ha förhindrat historiens värsta terrordåd.
Detta är det pragmatiska argumentet mot att tråla på bredden i civil kommunikation. Det ger inget om man inte vet exakt vad man letar efter. Och om man vet exakt behöver man inte tråla.
Det principiella argumentet väger dock tyngre. Automatisk massavlyssning utan brottsmisstanke bryter mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna från 1950, och mot FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948:
"Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens."
När jag deltar i en människorättsdebatt påminner folkpartiets Birgitta Ohlsson om hur lätt vi tar FN-filosofin för given. Sverige är väl ändå bäst i världen på mänskliga rättigheter? Hon har talat med en politiker från Zimbabwe som skakade på huvudet inför FRA-lagen:
"Ni som hade kommit så långt..."
FRA-frågan är politiskt glödhet, och Mona Sahlin vore inte oppositionsledare om hon inte högg på denna feta makrill. Hon har talat med miljöpartiet och lovar nu att riva upp FRA-lagen men behålla FRA, samt börja om från början med en parlamentarisk kommitté i händelse av valseger.
Socialdemokraterna har inte större trovärdighet i integritetsfrågor än de borgerliga, tvärtom. Men en politisk tävlan i grenen värna-medborgarnas-integritet kan inte beskrivas som annat än en positiv överraskning.