”26.000 barn i vårt land ser inte tavlan i klassrummet, därför att de har inte glasögon,” slog Håkan Juholt fast i sitt Almedalstal förra fredagen. ”Ska det vara så i Sverige?” undrade han.
Det ska det naturligtvis inte. Men frågan är inte om det ska vara så. Utan om det är det.
Juholts påstående baseras på en rapport från hjälporganisationen Majblomman (Vardagens vanmakt, 2009). Där dras slutsatsen att ”närmare 23.000 barn inte har fått nya glasögon det senaste året, trots att de har synfel och är i behov av glasögon.”
Att Juholt höjer till 26.000 kan ses som en felsägning. Ett större problem uppstår när vi tittar närmare på hur siffran 23 000 har räknats fram. Den är nämligen svagt underbygd.
I den Novusundersökning som Majblommans rapport bygger på intervjuas 1. 000 föräldrar. De svarar på frågan om de under de senaste 12 månaderna av ekonomiska skäl har väntat med att beställa eller hämta ut glasögon till sina barn. Av dem svarar 11 procent ja, 28 procent nej och 57 procent att deras barn inte behöver glasögon.
Majblomman konstaterar att det finns 1.024.000 barn i grundskoleålder och att 20 procent av dem ser dåligt. Det innebär att 204.800 skolbarn behöver glasögon.
De använder sedan de 11 procent från Novusundersökningen till att uppskatta andelen barn med synfel som inte har fått nya glasögon det senaste året. Antalet barn i den belägenheten blir därför 11 procent av 204.800. Det ger 22.528, som avrundas till 23.000.
Här uppstår ett första problem. 11 procent är inte en andel av barn med synfel, utan av alla barn. Om man kunde använda den siffran skulle det alltså vara 11 procent av 1.024.000 som behöver glasögon men inte har det. Det är över 100.000 barn.
Men man kan inte använda den siffran på det sättet. Att 11 procent av föräldrarna har skjutit upp glasögoninköp är inte samma sak som att 11 procent av alla barn har synfel men saknar nya glasögon.
Att översätta andel föräldrar till andel barn kräver en mer sofistikerad operation.
Till det kommer att undersökningens siffror är av tveksam kvalitet. Andra undersökningar från Novus visar att ungefär 25 procent av föräldrar har barn med synfel.
Här ger 39 procent av föräldrarna svar som betyder att deras barn ser dåligt. Det tyder på att de är kraftigt överrepresenterade. Och om undersökningen inte är representativ förlorar den sitt värde.
Kort sagt, kombinationen av brister i undersökningen och Majblommans beräkningar gör att siffran 23.000 i princip saknar grund.
Det är naturligtvis inte Håkan Juholts fel. Men det är svårt att läsa Majblommans rapport utan att fråga sig hur organisationen egentligen fick fram sitt resultat. En mer kritisk hållning hade varit önskvärd.
Framför allt är Juholts slutsats diskutabel även om siffran 23.000 hade varit korrekt.
Novus frågar föräldrar om de under det senaste året av ekonomiska skäl har väntat med att beställa eller hämta ut glasögon till sitt barn. Därifrån till att barn inte kan se vad som står på klassrumstavlan är steget långt.
Ett ja på Novus fråga innebär inte nödvändigtvis att förälderns barn saknar rätt glasögon, eller ens att de inte fick nya glasögon under det senaste året. Och definitivt inte att de är oförmögna att se vad som står på tavlan. Bara att föräldern av ekonomiska skäl under det senaste året sköt upp att beställa eller hämta ut glasögon. Det kan vara från en månad till en annan, likaväl som att det helt ställdes in.
Håkan Juholts val att dra precisa och långtgående slutsatser – 26.000 barn kan inte se tavlan – från Majblommans siffra ger intrycket av en rundhänd inställning till statistik när syftet är att driva hem en ideologisk poäng.
Dessutom hamnar sakfrågan i skymundan. Glasögon faller visserligen inom socialbidragsnormen, och de flesta landsting – Stockholm undantaget – subventionerar glasögon för alla barn under åtta år. Men för de flesta skolbarn är stödet begränsat.
Det är rimligt att föra en diskussion om barn med synfel som inte har de glasögon de behöver. Samhället bör öka sitt stöd till dem. Men diskussionen bör bygga på fakta och inte svajigt sifferunderlag.