Kampen mot den organiserade brottsligheten måste föras på två fronter. Med fast hand, men också utifrån övertygelsen att alla har rätt till en andra chans.
Så har till sist två män gripits för bombdådet mot chefsåklagare Barbro Jönssons bostad för drygt ett år sedan. En häktades i går, den andre väntas gå samma öde till mötes i dag. DN-medarbetaren Lasse Wierup, en av Sveriges främsta experter på organiserad brottslighet, skriver hur den yngre av de två, 24 år gammal, redan figurerat i flera utredningar rörande mord och skottlossning. Och hur detta sannolikt meriterat honom för Brödraskapet Wolfpack som efter bomben mot chefsåklagare Barbro Jönsson lär ha belönat honom med fullvärdigt medlemskap.
Att bygga en kriminiell identitet behöver alltså inte ta särskilt lång tid. Då är det desto mer tidskrävande att riva ned den. Kampen mot den organiserade brottsligheten måste föras på båda dessa planhalvor, dels genom att göra det mer besvärligt att vara kriminell, dels genom att göra det lättare att hoppa av.
Det har hänt mycket under de senaste åren. Eftersom pengar och den makt och status de för med sig är drivkraften för de kriminella har polisen och Ekobrottsmyndigheten lagt sitt krut på att komma åt vinningen av brott. Ute i landet finns aktionsgrupper där polis och myndigheter arbetar tillsammans. Många yrkeskriminella är sjukskrivna eller förtidspensionerade och därför är Försäkringskassan en given medaktör. Detta breda samarbete måste sägas ha fallit väl ut men skulle kunna byggas ut ytterligare med mer av underrättelsverksamhet. Sekretess mellan myndigheterna som tidigare angetts som ett problem är det sällan i praktiken. Inte heller behöver det finnas något resursproblem. Samarbete är mer en fråga om attityd än om medel.
När snaran dras åt, när man suttit i fängelse för många gånger och när vinningen och strålglansen blir mindre än man tänkt sig, och man vill hoppa av så måste det också vara möjligt. Det kan tyckas anstötligt att gå in med exempelvis skuldsanering och skyddat boende till någon som aldrig betalat skatt, utan som i stället stulit från samhället, hotat medborgare och kanske till och med dödat. Men man får inte låta det svarta i hjärtat vinna över förståndet. Huvudmålet med brottsbekämpning måste ändå vara att förhindra att nya brott begås, och därför måste det ligga i samhällets intresse att göra vad det kan för att hjälpa människor bort från en kriminell identitet.
Skuldsanering är ingen rättighet för någon. För den som begått ett grovt brott är det sällan ens en möjlighet. Lagstiftningen är sträng och starkt kopplad till det som kallas omständighet vid skuldernas tillkomst, berättar Anna-Carin Gustafsson-Åström, chef för skuldsaneringen hos Kronofogden. Men det handlar också om hur lång tid det gått och vad man själv gjort för att göra rätt för sig. Anna-Carin Gustafsson-Åström berättar att det saknas prejudikat från HD för hur gränsen mot grovt kriminella ska dras.
Frågan om skuldsanering är naturligtvis inte okomplicerad. Det kan absolut finnas rättmätiga skäl att neka någon den möjligheten. Men samtidigt måste man inse att det inte går att börja om med miljonskulder i hälarna. Då finns ingen poäng med att arbeta vitt. Och så står man då där i den svarta sankmarken utan en chans att ta sig ur. Det är inte bra för någon. Inte för individen, men heller inte för samhället.