I dag tar de olympiska spelen slut, spel som varit en stor idrottslig framgång för Kina. Några besvikelser har den entusiastiska publiken visserligen fått uppleva, främst att guldhoppet på 110 meter häck Liu Xiang tvingades ge upp redan i försöken, men medaljerna rullade in dag efter dag.
Utrikespolitiskt kan OS också ses som en framgång. Det har under dessa sensommarveckor blivit tydligt att Kina kan bli en central pol i en multipolär värld. Ryssland har spelat bort sina kort. Efter invasionen av Georgien har det mesta av det lilla hopp som världen ännu hade kvar om ett nytt Ryssland försvunnit. Moskva har tvärtom hamnat på kollisionskurs med flera centrala aktörer.
Visst är det så att exempelvis USA ännu behöver Ryssland, inte minst för att neutralisera hotet från Iran. Men Moskvas roll minskar i betydelse.
Det var exempelvis inte så många år sedan som Ryssland och Nato kom unikt nära varandra - det då nyskapade Nato-Rysslandsrådet innebar att den tidigare ärkefienden fick plats vid försvarsalliansens bord.
I dag är tonen en annan. Nu talar Nato om att förhållandet inte kan fortgå som om ingenting har hänt, och Ryssland svarar med att frysa samarbetet. Samtidigt fortsätter motsättningarna att hårdna kring det amerikanska missilförsvaret, och häromdagen rapporterade CNN att det finns planer på att kärnvapenbestycka den ryska Östersjöflottan - uppgifter som dementeras från Moskva.
Någon liknande konfrontation med Kina ligger inte i korten för överskådlig tid. Konfliktytor saknas visserligen inte, exempelvis när det gäller Kinas jakt på naturtillgångar i Afrika, men det finns ett ömsesidigt intresse från både Kinas och västvärldens sida att undvika öppen konfrontation.
Kinas bristande respekt för de mänskliga rättigheterna är ett exempel. Visst höll den amerikanske presidenten George W Bush ett kritiskt tal om situationen i Kina innan han anlände till Peking, men väl på plats sågs han mest leende tillsammans med olika kinesiska potentater - när han inte var på simning eller basket, vill säga.
I kinesiska medier talas öppet om behovet av att länderna knyter närmare band med varandra, och på ett sätt blev det tydligt att det är Kinas framfart, inte Rysslands, som kommer att uppta tankeverksamheten för den amerikanske president som tillträder i januari nästa år.
Eller, om man vill uttrycka det annorlunda, Kina står för den nya utmaningen, Ryssland för den gamla.
Hur det snabbväxande Kina ska hanteras har länge varit ett huvudbry i Washington. Starka intressegrupper, exempelvis den kristna högern, har propagerat för en hård linje. Vissa har argumenterat för att Kinas framväxt på något sätt borde om inte stoppas så i vart fall begränsas.
I dag tycks den övervägande uppfattningen vara att Kinas makt är en realitet, att Kina måste integreras och att konfrontation inte ligger i någons intresse.
Detta betyder inte att omvärlden ska visa undfallenhet eller flathet, tvärtom. Kränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter kan aldrig accepteras - att påtala detta, att försöka förändra kommunistpartiets inställning är faktiskt en skyldighet som den demokratiska världen har mot alla som lider i kinesiska fängelser bara för att de har velat utnyttja de rättigheter som vi tar för självklara.
Men frågan är hur, när och var möjligheten till påverkan är som störst. Visst hårdnade kontrollerna före OS. Åtskilliga obekväma element, dissidenter såväl som prostituerade, rensades bort i god tid innan de internationella tevekamerorna kom till Peking.
Men de olympiska spelen har tvingat Kina att öppna upp på ett sätt som inte tidigare skett. Och det är rimligen endast genom ökade kontakter som Kina kan förändras, som Kina kan förstå att det finns ett pris för att kunna fortsätta växa ekonomiskt och för att kunna spela en central roll på världsscenen.