Ledare

Alla vill hänga på korset

Kolumnen – Lena Andersson.

Kristendomens hyllning till lidandet är en ­formel för varje förtryckt grupp.

Vi söker alla förtrycket. Att ha haft förtrycket är att ha det alltid. I en tid inställd på kollektiv botgöring kan man ha frihetens och förtryckets fördelar samtidigt. Med underläget följer förmåner av utpressningskaraktär, därför söker även styrkan svagheten. Häri är Jesus från Nazaret den främste. Trots att han är Gud lyckas han personifiera underläget. Han är den perfekta bilden av utsatthet, mallen för allt lidande. Det är vid lidandet, plågan, smärtan och pinan som samtal tystnar, som vördnadens mumlanden tar vid och alla vet sin plats.

Förra veckan förmådde hbt-aktivister stoppa reggaeartisten Sizzla från att få uppträda i Stockholm då hans texter uppmanar till mord på homosexuella. Trots att Sizzla är svart, vilket nog räknas som ett större underläge än homosexuell i hierarkin, ansågs inte hbt-aktivisterna göra något löjligt eller förneka en slavättlings rätt att betrakta världen enligt sin övertygelse. Det fördes inte på tal att hbt-aktivisterna saknade humor, var för bokstavliga eller uppvisade en kolonial brist på förståelse för hur en heterosexuell familjekultur på Jamaica riskerar att slås sönder av homosexuella influenser. Nej. När Valerie Solanas taliban­inställning till halva jordens befolkning i Society for cutting up men-manifestet väcker vrede, hat och protester saknar däremot vreden humor och förmåga att läsa symboliskt. Det beror helt enkelt på vilken sort man vill ha ihjäl i sin text om den ska rankas som politiskt medveten eller reaktionär.

Bör ett samhälle hålla sig med så olika syn på kategorier av egenskaper? Jag tror inte det. Och jag tror att det är vettigt att dra upp sin mentala gräns för vad man hyllar vid våldsförhärligande och uppvigling till mord. Det blir nog humanare och mer jämlikt att tänka principiellt i fall som dessa än att börja mixtra med revanschens och förståelsens matematik.

Långfredagen var lidandets dag enligt den lära vars rot är dyrkan av underläget, vilket blivit sinnebilden för vad maktlöshet ger rätt till. Från korset kan man rikta anklagelser som inte kan besvaras och inte åtgärdas. Ingen kan anklaga som Jesus. Han anklagar till och med Gud (sig själv?) när stunden är inne. En religion byggd på martyrium och mental belägring, grundad i en beskyllning utslungad mot evigheten utövar förstås en enorm kraft på människans skuldbenägna psyke. Som poeten Claes Andersson framställer saken i dikten ”(den nya teologin)” från 1981: ”Sjukdomen är kroppens samvete/ Vad vore vi utan våra sjukdomar/ Många gifter sig med dem för att vara/ på den säkra sidan/ En del annonserar: önskar bekantskap med/ diskret, balanserad sockersjuka/ eller:/ livshungrande, välsituerad knöl söker mjuk barm/ Svar till sign. Din för evigt.”

Omvärlden hjälpte till att bygga den kristna framgångssagan genom att förfölja de kristna i början, och så bekräfta dem i deras grundvalar. Någon gång runt år hundratio skickades ett brev från Plinius den yngre, en ämbetsman i provinsen, till den romerska kejsaren Trajanus, där Plinius sakligt undrar hur han ska hantera de kristna. Han gör inga förskönande omskrivningar eftersom samvetet inte reser invändningar, utan undrar mer över det tekniska. Ska de som frånsäger sig den kristna läran undgå bestraffning eller går det inte att avsäga sig den? ”Är det själva beteckningen kristen som är straffbar, också om anhängaren är oskyldig till brott, alltså de brott som är knutna till namnet? För ögonblicket är det den linje jag har valt gentemot dem som förts fram till mig beskyllda för att vara kristna. Jag har frågat dem personligen om de är kristna, och om de erkänner upprepar jag frågan en and­ra och tredje gång och varnar dem för straffet som väntar. Om de framhärdar avrättas de.” Trajanus svarar Plinius att straff inte ska utdömas till den som nekar och ber till ”våra gudar” i stället, detta oavsett hur misstänkt tidigare beteende varit.

Betänk också hur varje gruppering som i sin samtid förlöjligas för sina idéer och sitt låga medlemstal kan suga framtidshopp ej blott ur ringaktningen och förnekelsen av Jesus i evangeli­erna, utan ur passager som denna hos Plinius: ”Det är inte bara städerna, också byar och lantliga områden smittas av kontakten med denna förfärliga sekt.”

Herbert Tingsten lär i debatter med kristna ibland ha utropat: Inte ner i katakomberna nu! Det vill säga, börja inte tycka synd om er och hänvisa till förtrycket under romarna när argumenten tryter. Men en lära som är både historiskt förföljd och som har förhärligandet av martyrium och smärta liggande i trons hjuls nav, så att varje elände fungerar som bekräftelse, den går inte under bara för att trossatserna är ologiska.

I dag är de kristna inte nere i katakomberna särskilt ofta, de har repat självförtroende efter förnuftets attacker. Katakomberna befolkas nu av andra kategorier, som säkert vill söka dagsljuset men också vet att det finns fördelar med katakomblivet. Svagheten är den största styrkan. Det har Jesus lärt oss. Glad påsk.