Det är en gåta och något av en politisk katastrof att alla våra etablerade partier var för fina för att gå en holmgång med Sverigedemokraterna. Om SD:s program kan man tycka vad man vill – och det gör man – men de problem som i det dyker upp är högst verkliga och angår Sveriges framtid. Att inte inse detta tyder på bristande politisk instinkt.

Sveriges problem är naturligtvis Europas; större än så är inte vår nationella suveränitet. Just nu handlar det mest om romer och Frankrikes president Nicolas Sarkozy. Men problemet är långt större och äldre än så: alltsedan den engelska industriella och den franska revolutionen har Europa genomgått en rasande snabb integration där klasser, etniska minoriteter och religiösa grupper bundits in i ett allt större, alltmer sofistikerat samhällsmaskineri. Denna process har varit så framgångsrik att vi glömt bort dess också mycket höga pris när deltagande i denna nya gemenskap antingen förvägrats eller avvisats av dem den skulle omfatta.

Från första början ställde integrationen krav på en helt ny legitimitet för det europeiska samhället. Den dynastiska gällde inte längre. Den försvann, som i ett stort land som Frankrike eller i ett litet som Montenegro, eller den överlevde, som i Sverige, men då som dekorativt omslagspapper. I dess ställe kom nationalism (nationalstaten) och med tiden demokrati. In i det sista kämpade några stora dynastiska riken för sin överlevnad genom att försöka parera och/eller göra taktiska eftergifter åt de nationalistiska och demokratiska krafterna. Deras öde beseglades dock slutgiltigt med det första världskriget.

1900-talet blev nationalismens och demokratins århundrade. Man kan gräla om huruvida dagens Europa präglats mer av nationalismens katastrofer eller av demokratins genombrott, även om dagens framskridande integration i EU:s och det kommunistiska sammanbrottets tecken verkar tala för det senare. Men historien är längre än i skolböckerna och de politiska broschyrerna, varför osvuret är bäst.

Ty det har alltid funnits grupper som inte integrerats. Det handlar då oftast om en komplicerad kombination av samhällelig utstötning och ovilja att integrera sig, och där det är utomordentligt svårt att fastställa vad som är ägg och vad höna. Dock är det alltid samhället – statsmakten – som ytterst har just makt att genomdriva sin lösning. En del av dessa grupper har kunnat utvandra, en del har varit så obetydliga att samhället blundat för dem (ett snart musealt exempel är värnpliktsvägrare), men de allra flesta har i Europa fördrivits, gasats eller slagits ihjäl.

Gudskelov inte längre. De grupper som inte låter sig integreras uppfattas numera som ett misslyckande för samhället. Det är sympatiskt. Att de kanske inte alltid vill ignoreras dock för det mesta. I denna uppfattning av integration finns därför också ett eko av fördomsfullhet och inverterad diskriminering: dessa främmande människor förstår inte sitt eget bästa, inte heller att de erbjuds något bättre än vad de har.

(Öst-)europas romska befolkning är en socialt och kulturellt mångskiftad population, samtidigt med en enastående stark gemensam identitet som bidragit till att den i hundratals år kunnat överleva i samhällets utkanter. Det är svårt att i detta framhärdande mot alla världsliga odds inte se något fantastiskt-heroiskt, något verkligen beundransvärt. Men det ligger i sakens natur att en sådan identitet bygger på traditioner och värden som till inte ringa del står i motsättning till dem som gäller för vårt samhälle. Och varför inte? Detsamma gällde även för stora delar av den ortodoxa judendomen före Hitler.

Identitetens starka form är i romernas fall ofta förbunden med analfabetism, fattigdom och arbetslöshet. Stora skikt existerar inte ens formellt; de saknar alla slags identitetshandlingar, sociala försäkringar och till och med födelsebevis (ett skäl till att ingen riktigt vet hur stor denna befolkning är). Men den som inga papper har och inte går i skolan får problem i dagens europeiska samhälle. Han skapar också själv problem för samhället. Ty demokrati förutsätter utbildning. Den som ingen har – kanske inte ens något slags grundskola – kan knappast bidra till att stärka demokrati och välfärd och kommer av andra att uppfattas som en belastning. Europas urgamla romska befolkning står här som ställföreträdare också för stora invandrargrupper från utanför Europa som liknar den långt mer än de liknar oss.

Hur de problem som här uppstår ska lösas vet i dag ingen. Men det vore ett misstag att tro att dessa grupper till snart sagt vilket pris som helst skulle ge upp sin identitet och livsstil för att bli del av vårt samhälle. Likaså att tro att en sådan identitet utan svårigheter låter sig anpassas för att bli mer lik vår. Säkert är bara att SD:s förslag till ”lösning” av problemen är fullkomligt orealistiska när de inte är öppet diskriminerande eller rasistiska.

Ty i framtiden kommer invandringen – och därför kraven på integration – att växa, inte minska. De ärliga lintottarnas, sillbordets och folkparksdansens Sverige är försvunnet för gott. Om det nu någonsin funnits.