Ordningen måste återställas när ”Play” skapat oreda i hudfärgshierarkin.

I Ruben Östlunds analys av sin film ”Play” förefaller det saknas ett tankeled. Filmens provokation, säger Östlund, ligger i att den påminner om obalansen mellan svarta och vita och en historisk orättvisa som fortgår. Men oron inför ”Play” tror jag inte kommer sig av det, utan av sprickan i obalansen.

I filmen rånar ett gäng ungdomar jämnåriga på mobiltelefoner och pengar genom psykisk våldsutövning. Rånarna är svarta, de som rånas är icke-svarta och som det verkar valda av det skälet. ”Play” handlar emellertid inte om ungdomsrån och rånen handlar inte om att stjäla. Rånandet är en förevändning för att få utöva makt över ”den andre”. Filmen undersöker bland mycket annat den uppdelning mellan grupper som börjar med uppdelning i jag och du och vad jag tar mig rätten att göra med dig.

Att åskådaren skulle provoceras av att se svartas utsatthet, obalans mellan hudfärgerna, är inte troligt. Det finns ingenting som postkolonialt vältränade människor, vilkas synsätt nog får anses ha hegemoni i det offentliga samtalet, har större beredskap för än att urskilja maktlösa grupper och världsordningens orättfärdighet, som förklarar kriminalitet och berättigar till upplopp och hat mot vita och väst. Analysen kan rabblas i sömnen av alla som tagit intresserad del av det offentliga samtalet de senaste fyrtio åren. Är det något som inte fattas så är det självflagellering. Jag vit, syndig människa, bekänner inför Dig.

En film om svarta ungdomars marginalisering och fattigdom som tvingar dem att råna bortskämda icke-svarta medelklassbarn skulle inte oroa utan bekräfta på ett behagligt sätt. Det Ruben Östlunds film handlar om är motsatsen till det han säger. Det utelämnade tankeledet är filmens kärna. De svarta pojkarna i filmen, och i den verklighet den bygger på, utövar en förfärande makt över sina offer. Dessa gör inte motstånd, ringer inte polisen, är inte rasister, har inte förtjänat behandlingen. De är apatiska av skräck men vet att världen ser ut så här. Hot, makt, gäng och tråkningar mot svennar, det vill säga töntar, är en del av skolvardagen.

Problemet för åskådaren är knappast att påminnas om maktordningen mellan svarta och vita, utan att inte få skämmas och ta på sig skuld. ”Play” rubbar den prydliga analys där offer är offer och förövare är förövare, precis som den dagligen rubbas i livets flöde men aldrig i seminarierummen i postkoloniala studier. Obalansen Östlund talar om är den man tar sin tillflykt till när ”Play” har spelat färdigt, för att återförklara världen och skydda de svaga från ansvar.

Om Östlunds film handlade om den fattiges nöd skulle rånarna ta vad de behöver och dra vidare till nästa mobilinnehavare. Men de har gott om tid. De har hela dagen på sig och drar ut på njutningen i att förnedra. De leker och har roligt med sin makt, såsom maktmissbrukare alltid har gjort. Är det för att dessa pojkars hudfärg gör dem maktlösa i samhället? Vilka är då orsakerna till identisk maktutövning när hudfärgen är en annan, pennalismen på Lundsberg låt säga? Förövarna i ”Play” utför hemska handlingar som bara är alltför allmänmänskliga. Men svarta ska inte begå allmänmänskliga handlingar, för de ska inte räknas som allmänmänskliga, inte ens i sina egna ögon. De ska vara svarta.

Det besvärliga med Östlunds film är att den håller upp en spegel, för ovanlighetens skull inte för den vite att spegla sin överordning i, utan för den förtryckte att se att han är förmögen att förtrycka. Detta tynger båda parter. Än värre är att det inte ser bra ut, att det skadar, att det är maktens eviga lättsinne som visas i spegeln och att maktutövning ser likadan ut oavsett vem som bedriver den. Blicken på ”den andre” följer samma mekanismer vad gruppen än heter och blir inte vackrare för att gruppen lider eller har lidit. I sitt lilla sammanhang har pojkarna i ”Play” tillskansat sig makten att plåga. Världens maktutövning består av små sammanhang där det alltid känns som att makten ligger någon annanstans och att man gör det man gör för att man egentligen är maktlös. Anfall är alltid försvar. Den man tar mobilen från får ändå en ny av sin pappa, som en pojke konstaterar i filmen.

Men ”Play” är så infernaliskt genomtänkt och obeveklig att den också visar hur svårt det är att avstå från otillbörlig makt. Den ur förövargruppen som vill dra sig ur misshandlas av gruppens ledare. När han distanserar sig från det kollektiva jaget blir han ”du”, ”den andre”, ”främlingen”, och påminner maktutövaren om att han handlar fel.

Ruben Östlunds film ger ingen lösning och ingen lättnad. Så här ser avhumanisering ut. Alla sorter är kapabla till den. Mänskligheten delar samma psykologi. Jag vet att helt och hållet strukturellt sinnade människor avfärdar varje tanke på små sammanhang, en mänsklighet och individuellt handlande. Men strukturer skapas av enskildas små handlingar. Ojämlikhetstanken bygger på att jag gör vad jag vill med dig, och att vi inte är ni. Världsordningen börjar där.