Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Tony Blairs demokratiska uppror

KOLUMNEN. Anatole Kaletsky är brittisk ekonomijournalist och grundare av konsultföretaget Gavekal Dragonomics i Hongkong.

Ingen hade blivit chockad om EU-motståndarna hade fortsatt att kämpa efter en förlorad folkomröstning. Men i Storbritannien utmålas nu saklig kritik av regeringens plan för Brexit som landsförräderi.

Den 17 februari uppmanade den forne premiärministern Tony Blair britterna att ompröva Brexit innan regeringen påbörjar utträdesprocessen. Detta har följts av debatt i parlamentet, men påminner om ”Kejsarens nya kläder”. Blair må vara en impopulär figur numera. Ändå överröstar han, precis som barnet i H C Andersens saga, de lismare som försäkrar premiärminister Theresa May om att hennes nakna vågspel med Storbritanniens framtid är skrudat i demokratisk grannlåt.

Att Blairs förslag om att återuppta Brexitdebatten var viktigt framgår av de hysteriska reaktionerna, även från förment objektiva nyhetsmedier: ”Vissa kommer att betrakta det här som en uppmaning att gripa till vapen – Tony Blairs Brexituppror”, skriver BBC.

I spåren av folkomröstningen är majoritetens tyranni så starkt att ett försök att hyfsa debatten och övertyga med sakargument betraktas som ett uppror. Den som ifrågasätter regeringens Brexitlinje beskrivs rutinmässigt som en ”folkfiende” vars förräderi kommer att ”få blodet att flyta på våra gator”.

Vadan denna plötsliga paranoia? Politisk opposition är ändå en nödvändighet i en fungerande demokrati. Ingen hade blivit chockad om EU-motståndarna efter en förlorad omröstning hade fortsatt att kämpa, precis som skotska nationalister har drivit sin kampanj för självständighet vidare efter förlusten i folkomröstningen 2014. Och ingen tror på allvar att Donald Trumps amerikanska motståndare ska sträcka vapen och sluta upp bakom honom.

Det som gör Brexit annorlunda är att folkomröstningen i fjol ruckade på de demokratiska principerna på ett försåtligt sätt. För det första inspirerades lämna-linjen främst av frågor som inte hade med Europa att göra. För det andra tar regeringen denna oreda till intäkt för att få göra som den vill.

Ett halvår före folkomröstningen visade opinionsundersökningar att EU inte ens var en av de tio viktigaste frågorna för väljarna. Invandring låg på första plats. Men, som Blair påpekade i sitt tal, främlingsfientligheten har främst handlat om mångkultur och integration, frågor som sällan eller aldrig rör invandrare från EU. Brexitkampanjens strategi var därför att öppna en Pandoras ask med infekterade frågor om regionala orättvisor, ekonomisk ojämlikhet, sociala värderingar och kulturell förändring.

Att folkomröstningen var en lika diffus som allomfattande proteströst förklarar dess andra nedbrytande effekt på politiken. Eftersom kampanjen för utträde ur EU lyckades kombinera en lång rad missnöjesfrågor tolkar nu May valresultatet som ett öppet mandat. I stället för att framföra sakargument för kontroversiella konservativa politiska frågor – som lägre företagsskatt, avregleringar, impopulära infrastruktursatsningar och sociala nedskärningar – framställer hon dem som nödvändiga förutsättningar för ett ”framgångsrikt Brexit”. Den som inte håller med avfärdas som en elitistisk gnällspik som inte respekterar valutgången och folkviljan.

Det som förvärrar saken är att de uppenbara riskerna med ett utträde har skapat ett mentalt belägringstillstånd. Ett ”framgångsrikt Brexit” ses som en fråga om nationens överlevnad. Därför betraktas även blygsamma förslag om att begränsa regeringens förhandlingsfrihet – som parlamentariska omröstningar om att EU-medborgare ska få stanna kvar – som sabotageförsök.

Sir Ivan Rogers, som kände sig tvingad att avgå som Storbritanniens EU-ambassadör efter att ha ifrågasatt Mays förhandlingslinje, har förutspått en ”trasslig, bitter och blodig” skilsmässa mellan Storbritannien och Europa. Men det scenariot är inte oundvikligt. En mer konstruktiv lösning i linje med Blairs förslag är nu i sikte. Att försöka påverka Mays hårda hållning i förhandlingarna är utsiktslöst. Det är bättre att försöka återuppliva en saklig diskussion om landets förhållande till Europa och att övertyga allmänheten om att den debatten är demokratiskt legitim.

Ska detta gå måste man ifrågasätta bilden av att en folkomröstning väger tyngre för all framtid än alla andra mekanismer i en demokrati. Väljarna måste övertygas om att en folkomröstning handlar om en specifik fråga under specifika villkor vid en specifik tidpunkt. Om villkoren ändras eller om frågan för folkomröstningen får en ny innebörd måste även väljarna få ändra sig.

Arbetet med att återskapa en korrekt förståelse för vad demokrati är skulle kunna börja inom de närmaste veckorna. Målet borde vara att inga förändringar i förhållandet mellan Storbritannien och EU ska få träda i kraft utan en parlamentarisk omröstning där fortsatt EU-medlemskap är ett av alternativen. Parlamentets huvudalternativ till regeringens förslag borde bli status quo. Det skulle förhindra det ”val” regeringen nu erbjuder: antingen godtar ni vilken uppgörelse vi än föreslår eller så kastar vi oss ut ur EU på vinst och förlust.

Om parlamentet fick besluta om ett nytt förhållande till Europa i stället för att May dikterade villkoren skulle principen om dess lagstiftande makt återupprättas. Och än viktigare: det skulle legitimera en ny politisk debatt i Storbritannien om kostnader och nytta med ett EU-medlemskap. I slutänden skulle detta kunna leda till en ny folkomröstning om regeringens Brexitplan.

Översättning: Niklas Hellgren

Copyright: Project Syndicate

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.