Varje djup finansiell kris utlöser en jakt på syndabocken – den eller det som orsakat krisen. Så var fallet när Sverige för första gången drabbades av en finansiell kris av modern typ – det vill säga en kris orsakad av överdriven kreditgivning. Stockholms Banco, under ledning av den driftige Johan Palmstruch, hade nämligen upptäckt att det gick att låna ut mer än vad som fanns i bankens kassa. Hjälpmedlet var banksedeln - en banbrytande uppfinning.
Som chef för banken ställdes Palmstruch till svars inför Svea hovrätt och dömdes 1668 till förlust av sitt adelskap, landsförvisning och skadestånd. Straffet skulle omvandlas till dödsstraff om inte skadeståndet betalades inom sex månader.
Med början 2007 gled den amerikanska ekonomin ned i den mest allvarliga krisen sedan 1930-talets depression. Nu – liksom i Sverige för 340 år sedan – ställs frågan: vem eller vad vållade krisen?
Frågan har stötts och blötts i ett otal böcker och rapporter. I en översikt av dessa vaskar Howard Davies vid London School of Economics fram 38 olika förklaringar till krisen; allt från kapitalismens inre dynamik till för höga testosteronhalter hos börsmäklare. Davies betonar också att ingen av de utpekade - centralbankschefer, kreditvärderingsinstitut, politiker, regleringsmyndigheter, affärsbanker, ekonomer, medier, med flera – hittills har tagit på sig ansvaret.
Ett viktigt bidrag till litteraturen om skulden till krisen kom i våras i slutrapporten från den kommission som kongressen och presidenten tillsatte 2009. Syftet var att kartlägga orsakerna till finanskrisen i USA. Efter mer än 700 intervjuer, långa och många offentliga utfrågningar och genomgång av ett berg av dokument kommer kommissionen inte fram till en gemensam åsikt. Det saknas dock varken förklaringar eller bortförklaringar.
Det märkliga med denna tegelstensrapport på mer än 600 sidor är bristen på rejäl diskussion om det historiska mönstret för finanskriser. Vi har haft hundratals finansiella kriser sedan Palmstruchs tid – från den tid ett bankväsende byggt på krediter växte fram.
Kommissionen resonerar som om den amerikanska krisen skulle vara unik – utan föregångare. Så är inte fallet. Den följer det traditionella mönstret för finanskriser. Först kommer en period med alltför snabb ökning i kreditvolymen i förhållande till tillväxten i samhällsekonomin. Priset på olika tillgångar som hus och aktier pressas upp till ohållbara nivåer. Förr eller senare hejdas expansionen. Kraschen blir ett faktum.
Accepterar vi detta synsätt, följer också att det främsta ansvaret för den amerikanska bubblan ligger hos centralbanken, mer precist hos Alan Greenspan, Federal Reserves mäktige chef under 19 år. Det är nämligen centralbanken som har den avgörande makten över räntan och därmed över kredittillgången.
Greenspan byggde sitt goda rykte på att möta varje större nedgång på finansmarknaden genom expansion av likviditeten för att motverka fallet. Han blev en ”seriebubbelblåsare”. På kort sikt såg det ut som om hans politik stabiliserade ekonomin. Men på lång sikt lade han grunden för den stora härdsmältan.
Expansionen av kreditgivningen blev särskilt stark efter IT-bubblan som sprack i början på seklet. Greenspan vägrade att lyssna på varnande röster inom och utanför Fed. Han hävdade att det inte var hans uppgift att stoppa bubblor. Först sedan de spruckit skulle centralbanken komma in och städa upp.
Till bilden hör att Fed också har ett ansvar för regleringen av det finansiella systemet. Greenspan hade emellertid här starka ideologiska skygglappar. Som troende på det libertarianska Ayn Rand-budskapet litade han på självreglering inom den finansiella sektorn.
Men vad ska man säga om de 37 andra förklaringarna till krisen om skulden främst läggs på Greenspan? Svaret är enkelt. Greenspan skapade den miljö som bidrog till överdrifterna på Wall Street, som bäddade för extremt risktagande, som drev på destabiliserande finansiella uppfinningar, som hindrade ansvarsfullt beteende och som gjorde det omöjligt för övriga regleringsmyndigheter att stoppa kreditdansen.
Greenspans politik var nödvändig och tillräcklig för finanskraschen. De övriga krisförklaringarna förutsätter nämligen att penningpolitiken är starkt expansiv under lång tid. Tillsammans med Feds politik blev de till slut delar av en explosiv cocktail. Greenspan - en gång ”maestron”– framstår i dag som en misslyckad centralbankschef som alltför länge berusade sitt land med billiga krediter.
Hur är det då med bestraffningen av den skyldige? Som åtalad i den allmänna debatten har Greenspan kommit med diverse bortförklaringar. Först var han ”chockad” över att hans tro på självreglering hos banker och finansinstitut visat sig djupt felaktig. Han räknar finanskrisen som en exceptionell händelse, som en unik naturkatastrof, i stället för att se den som en vanlig finanskris - en bisarr inställning med tanke på den finansiella historien.
Inte nog med det, Greenspan har på sistone riktat hård kritik mot de blygsamma försöken till skärpt reglering av de finansiella marknaderna. Han tycks inte ha lärt sig någonting.
Ingen av de beslutsfattare som rimligen kan utpekas som ansvariga för den amerikanska finanskrisen har ställts inför domstol – i bjärt kontrast mot åtalet och domen mot Palmstruch. Han benådades av högre instans, undvek dödsstraffet men blev kvar i fängelse till strax före sin död. Kanske finns här en läxa för finansvärlden i dag om vikten av personligt ansvar för dem som har makten över kreditgivningen?
Lars Jonung är professor i nationalekonomi vid Lunds universitet och ny ordförande för Finanspolitiska rådet. Med denna sin femtionde kolumn slutar han som fristående kolumnist i Dagens Nyheter.