Ledare

Antirasism inte rasismens motsats

Det är lätt att vilja mana till kamp mot hatet. Det är lätt att säga att i kampen mot hatet är alla vapen tillåtna. Men motsatsen till rasism är inte antirasism, utan kärlek.

Jag vill tala om träd. Om åskskurar i sommarnatten och om vågorna som rullar in mot stranden. Jag vill tala om min dotters stora ögon när naturen är övermäktig. Jag vill tala om hennes kraft i armarna på min cancersjuka mamma.

Jag vill tala om hur den enda trösten efter min pappas plötsliga död, var den lilla fågeln i trädet utanför sovrumsfönstret. Den lilla fågeln som kom tillbaka, dag efter dag. Lade huvudet på sned. Borrade sin blick långt in i mig. Som för att säga, det kommer att bli bra. Som för att säga, du är inte ensam. Som för att säga, jag kommer alltid att vara hos dig.

Vissa säger, att man i tider av smärta och grymhet inte kan prata om så banala ting som träd. Jag vill tala om träd, när sjukdom och död rullar in i livet. Jag vill tala om bebisar, jag vill tala om fåglar. Jag vill tala om den värld vi lever i, den som står stark och ståtlig oavsett vilka tragedier som drabbar dess invånare.

Jag vill tala om kraften, i allt det där som är vackert. För om det är någonting som ger oss styrka, i tider av krig, i tider av förtryck, i tider av rasism, så är det inte att sluta tala om träd. Tvärtom. Det är i tider av nöd som vi behöver tala om träd, som vi måste tala om träd.

Det talas mycket om antirasism i dag. Det finns de som ser antirasismen som en kamp, mot något. En kamp mot rasister. En kamp mot de strukturer som hyser rasism. Det finns de som ser antirasismen som något som kommer ur smärta och sorg. Något som kommer som en följd av misshandel, som en följd av mord. Något som kommer ur att bli trakasserad, eller bortstött, eller annorlunda behandlad.

Det finns de som ser antirasismen som ett hat, mot dem som misshandlar och mördar. Mot dem som trakasserar, stöter bort, behandlar annorlunda. Med det tankesättet kommer vi ingen vart. Innebörden i begreppet antirasism bör vara strävan efter en värld som inte är polariserad. En värld där det inte finns ett ”vi” och ett ”dom”.

Jag förstår viljan till kamp. Viljan att göra motstånd. Jag har känt smärta över att gång på gång utsättas. Jag har känt sorg när mina närstående tryckts ner. Jag har känt hat välla upp i krop­p­en, framkallat av att någon behandlar någon annan illa utan att det finns ett enda skäl. Utan att personen som drabbas gjort något enda fel. Bara för att personen är det hon föddes till att vara. Det är ett hat som får en att vilja skrika, knuffas, kanske till och med slå. Känslor framkallas, slår som svallvågor i kroppen, går inte att förneka. Men den som vill komma vidare, den som vill förbättra, har inte råd att stanna i känslornas värld. Att tro att hat kan med hat lösas är som att föra två minuspoler mot varandra och undra varför de far isär.

Det är lätt att vilja mana till kamp mot hatet, det är lätt att säga att i kampen mot hatet är alla vapen tillåtna. Men ont ska inte med ont förskjutas. Allt våld och allt hat från dem som kallar sig antirasister kommer att gynna rasisten. I vissa fall kommer det att göra att det är rasisten som framstår som offret. I vartenda fall kommer det göra att rasisten inte är ensam om en odemokratisk människosyn. I vartenda fall kommer det att göra att rasisten inte är ensam om att ha fel.

Att försöka bekämpa våld och hat med våld och hat är som att försöka bevara svenskheten med osvenska medel. Syftet är redan i ansatsen motverkat. Medlen omöjliggör målet. Men det handlar ju om liv och död, kan man känna. Det här är inte tiden att stå vid sidan och vara tyst. Det här är inte tiden att inte agera. Det här är inte tiden att acceptera. Och, nej, det är det inte. Det här är tiden att tala med oliktänkande, det är tiden att själv tänka till extra när fördomarna ligger nära till hands, det är tiden att säga ifrån när oförrätter sker omkring oss.

Men även i de värsta kriser måste vi vara fler som låter det medmänskliga ta plats än de som slänger medmänskligheten överbord. Visst handlar det om liv och död, men inte bara om att överleva dagen. Det handlar om att se till att rätt värden överlever, växer sig starka och härskar över tid.

Det talas mycket om antirasism i dag. Jag tycker inte om det ordet. Jag vill inte vara anti, jag vill vara för. Jag vill vara för att låta människors värde avgöras av annat än hudfärgen eller den etniska bakgrunden. Jag vill vara för att låta människors värde avgöras av annat än kön eller sexuell tillhörighet. Jag vill vara för olikheter. Framför allt vill jag inte bidra till en värld som polariserar och placerar människor i fack. Jag vill inte bidra till en värld som kretsar kring vi och dom, oavsett vilka vi är och vilka dom är.

Rasism handlar om just det. Om att finna styrka, tröst och trygghet i att dela upp världen i lag. Ett sådant tanke­sätt kan inte och ska inte stävjas med ett ytterligare ”vi och dom”-tänk.

Det ska vara viktigare att prata om det vi står för, det vi drömmer om, än att befästa vad vi inte gillar. För motsatsen till rasism är inte antirasism, utan kärlek. En kärlek riktad till alla människor, och en övertygelse om att alla är värda kärlek och respekt. Och för att låta kärleken ta plats, måste vi tala om träd.