Jag minns att man på 1960- och 70-talen bestämt hävdade att allt var politik. Utbildning, jobb, relationer värderades gärna utifrån politiska utgångspunkter. Det fnystes åt enfaldiga föreställningar om att idrotten nog inte var politik. Kärleken var politisk. Livet likaså.
Jämförelsen kanske haltar, men minnen av debatter och samtal från den tiden ringer bekant när jag de senaste veckorna försökt sätta mig in i – och förstå – vad Kulturutredningen vill och vad kritikerna är så upphetsade över.
Det kanske hänger ihop med hur själva begreppet kultur numera används. De kvalitativa och kvantitativa kulturbegreppen sammanblandas så att allt till sist blir kultur. Är det inte företagskultur så är det boendekultur. Är det inte masskultur så är det finkultur. Och är det inte något stort och vittomfattande kulturbegrepp så är det något mindre och ibland mycket finare, nämligen subkultur. Och är man som medborgare inte ens del av en liten subkultur så är man förmodligen avfälling, men det är en parentes.
Kultur i betydelsen andlig/konstnärlig odling är inte så lätt att längre särskilja från betydelsen socialt överförda levnadsmönster. I Wikipedia sammanfattas kulturbegreppet som ”levnadssättet hos ett helt samhälle”. Kanske är det en av förklaringarna till ståhejet runt Kulturutredningen? Utredningen vill se även de andliga och konstnärliga kulturodlingarna som en integrerad del av samhället och därmed blir det mycket av en organisationsfråga medan utövarna och särintressen inom odlingarna saknar de kvalitativa målen i odlandet och känner risken att bli sönderorganiserade.
Hur som helst ska nu fyra hundra remissinstanser tycka till om utredningen och så småningom landar den i förslag på riksdagens bord. Sist och slutligen blir det de folkvaldas kultursyn som avgör vilka förändringar utredningen ställer de sköna konsterna inför och ytterst hur statliga stödpengar fördelas. Med den utgångspunkten är nog det intressantaste jag läst på senare tid Helsingborgs Dagblads ambitiösa genomgång av våra parlamentarikers värderingar av bästa kulturupplevelser. Hälften av regeringsledamöterna och 207 av parlamentarikerna svarade på frågor om största scenupplevelse, bästa bok, största konstupplevelse, bästa film och största musikupplevelse.
Det blir i första hand en underbar inblick i nostalgi och populärkultur. Det är mycket stora band från 1960-talet och framåt på scenupplevelse- och musiksidan liksom ”Mamma mia”, ”Kristina från Duvemåla” och andra Björn-och-Benny-produktioner. Ibland slår den lokala förankringen igenom som när Anders Åkesson i Kalmar (C) gör Ulf Lundell på Borgholms slottsruin på 1980-talet till såväl största scenupplevelse som musikdito eller när språkröret Peter Eriksson (MP) utnämner ”Norrsken i Sjaunja” till starkaste minne från scen.
Nostalgin är ibland rörande och privat – som när Peter Eriksson just rankar
Eagles- och Dylan-spelningar med kompisgänget som sin största musikupplevelse eller som när Barbro Westerholm (FP) beskriver sängkammarväggen därhemma med teckningar av barnbarnen som största konstupplevelse.
De stora svenska ikonerna återkommer ofta, August Strindberg, Vilhelm Moberg, Ingmar Bergman, men bredden i kulturkonsumtionen är ändå påfallande. Ett intressant exempel är EU-ministern Cecilia Malmström som på sin fem-bästa-lista redovisar Albert Camus ”Caligula” på Stadsteatern i Göteborg (scenupplevelse), ”Mästaren och Margarita” av Bulgakov (bok), Dalímuseet i
Figueres i Spanien (konstupplevelse), ”Les Miserables” av Claude Lelouch (film) och David Bowie på Ullevi 1983 (musik).
I det här materialet anar jag möjligen skälet till att Kulturutredningen undvikit att ge sig in på kvalitativa målformuleringar. Man har en känsla av att regeringsledamöterna och parlamentarikerna rör sig i kulturodlingarna som folk i allmänhet, och eftersom kvalitet inte låter sig objektivt bedömas så blir det lättare att tala om organisation än om vision.
En sak tycks i alla fall uppenbar under bläddrandet i regeringsledamöternas frågesvar: regeringen verkar ha en tidskultur som följer kön. Av de elva som svarat väljer fyra män att inte delta i enkäten av tidsskäl: Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt, Mats Odell och Lars Leijonborg. Samtliga svarande kvinnor fyller i sina frågesvar;
förutom Malmström även Beatrice Ask, Cristina Husmark Pehrsson, Lena Adelsohn Liljeroth och Maria Larsson.
Att kvinnorna är Sveriges kulturbära-
re visar varje statistisk redovisning av kulturkonsumtion, men man undrar ju verkligen om Beatrice Ask och Maria Larsson har mer gott om tid än till exempel Mats Odell och Lars Leijonborg.