I sin film "År 2001 - ett rymdäventyr" försöker Stanley Kubrick gestalta Einsteins tidsuppfattning. Enligt relativitetsteorin finns ingen skillnad mellan dåtid, nutid och framtid.
Tiden är en illusion, alla händelser existerar vid sidan av varandra, tid och rum sammanfaller. Kubrick försöker fånga Einsteins tidsbegrepp - men misslyckas. I stället glider filmens slut ut i unken mystik.
Är tiden en illusion? Har någon tagit en minut i sin hand, eller en vecka, ett år, ett millenium? Ändå ligger almanackan som ett stelt raster över livet och styr oss in i minsta detalj. Men om det bara handlar om ord, konstruktioner och kulisser, varför kan vi då inte bara vända klockor och kalendrar ryggen?
Det finns en annan värld än fysikens, till exempel biologins, läran om livet. Många har försökt att kort definiera vad liv är för något i princip, och misslyckats. Låt oss i stället hålla oss till ett par exempel på liv, som bakterier och människor. Både bakterier och människor har en utmätt tid, ingen kan bli hur gammal som helst. Det finns en form av tid som är alldeles obönhörlig, åldrandet.
Varje liten cell har en inbyggd "muckarkam". På en muckarkam bryter man bort en tagg för varje dag, tills kammen är alldeles tom och det äntligen är muckardags. Taggarna på cellens muckarkam sitter i änden på kromosomerna och kallas telomerer. Varje gång cellen delar sig förloras en bit av telomeren. När alla taggarna är borta slutar cellen att dela sig, och dör.
För människans del slutar den ena vävnaden efter den andra att förnya sig, cellerna dör, eller tappar kontrollen - och till slut klappar hela människan ihop. Det finns nästan ingen som blivit mer än 120 år. Det betyder inte att åldrandet håller samma hastighet under livet, den biologiska tiden är i likhet med evolutionen en ganska ryckig process, ibland ligger den nästan still för att strax därpå göra ett nytt ryck.
Både fysikens tid och biologins - som de beskrivs här - uppfattas i ett utifrån-perspektiv. Universum och människan beskrivs som objekt. Men det finns, åtminstone för människans del, också ett inifrånperspektiv. Tiden är något som upplevs. Det är alldeles omöjligt att bortse ifrån att livet består av en dåtid, ett flyktigt nu, och en framtid. Denna tidsupplevelse är medvetandets eller "varats" centrum. Vårt medvetande är en ström som bara glider åt ett håll, utför.
Men tillskillnad från almanackan, där varje vecka är lika lång, upplevs inte tiden som kontinuerlig. Visserligen går tiden ständigt åt bara ena hållet, hos mig från vänster till höger, men tiden har inte samma hastighet. Ibland räcker inte tiden till, ibland leds jag. Man brukat tvista om när den subjektiva tiden är snabb respektive långsam. Är den långsam när man sitter overksam och väntar på ett försenat flyg - eller när man spelar fotboll och är så uppe i spelet att man glömmer klockan? Kanske är det skillnad på nu och då. En sysslolös väntan är otroligt seg när den äger rum. Men i minnet suddas den ut som en ointressant transportsträcka, som minnets tid passerar i hög fart.
Det finns andra tidsuppfattningar som påverkar oss, den litterära eller filmade tiden. Utmärkande för en film är den tid som klipps bort. Man är så van vid det att man knappast tänker på det. Ett klipp, och man befinner sig på en annan plats eller långt in i nästa vecka. När filmen var ny måste detta ha konfunderat en ovan publik. Samma med romanen, också här spills den mesta tiden bort mellan kapitlen.
De påhittade berättelserna har en annan egenhet som skiljer dem från livet. Varje berättelse, också symfonin, är ett arkitektoniskt ord-, ton- eller bildbygge med en början, en mitt och ett slut. Oändligt arbete ägnas åt att få dessa byggen perfekta. Det läggs in peripetier och andra överraskningar, gärna också ett orsakssammanhang så att A inte bara följs av B, utan att A också orsakar B. Så bygger vi fantastiska konstruktioner vars syfte är att övertyga oss om att livet har en mening och att hut går hem.
Varför stämmer inte Einsteins tid med hur vi upplever tiden? För så är det ju, ingen människa går till vardags runt i någon sorts rum-tid, eller släpper armbandsuret i golvet i hopp om att hinna se hur tyngkraften påverkar sekundvisaren. Svårigheten att acceptera den relativa tiden för över till den vidare frågan hur vi uppfattar omvärlden - eller varför vi uppfattar världen på ett visst sätt, trots att fysikerna kan visa att vi har fel.
Det är här evolutionen och överlevnaden kommer in. Människan är, möjligen vid sidan av råttan, jordens framgångsrikaste däggdjur. Det finns många skäl till det. Vår art existerar trots otroliga strapatser i det förgångna. Antalet människor har varit nere i en handfull, men vi har kommit igen, fött nya barn, och etablerat oss på nytt. Här måste vår tidsuppfattning ha spelat in. Den tidsuppfattning vi har måste ha gagnat artens överlevnad.
En intressant fråga blir då om vi kan ändra tidsuppfattning så att fysiktid och subjektiv tid inte upplevs som motsatser. Kanske är det nästa kliv i evolutionen - eller så förmår vara hjärnor inte ta det språnget. Vi är kanske, för vårt eget bästa, helt enkelt för dumma.