För tjugo år sedan förväntades i vanliga sällskap den som var kristen förklara sig. I dag är det ateisten som får göra det. Detta trots att ingenting har förändrats i materien.

Den deklarerade ateismen provocerar numera ordentligt, främst intellektuella i kulturskiktet. Med tröttsam frekvens blir ateistens hållning förminskad och medvetet missförstådd. Människor tycker sig höra att ateisten påstår mer än hon gör, att hon sitter inne med triumferande svar på de obesvarade frågorna.

Det är en fullständigt bakvänd analys. Ateismen förklarar ju ingenting och påstår mycket lite, medan religionen ger kolossalt många svar och förslag i heltäckande idésystem. Ändå är det ateisterna som konsekvent beskylls för att hävda saker som inte går att veta. ”Så du är troende”, är en vanlig spydighet till ateisten som uppvisar minsta lidelse i sitt motstånd mot knasigheterna som större delen av jordens befolkning inrättar sina liv efter.

Ordet tro är intressant i sammanhanget, för vad personen avser är motsatsen: ”Så du tror att du vet.” Och meningen med hela denna retoriska övning är att tala om för gudsförnekaren att hon är religiös.

Det finns ett uppenbart behov i det offentliga samtalet att trycka till ateister, för vad de säger och inte säger. De som grundar sin världsbild i orimligheter möter däremot ingen liknande reaktion från de ljumt icketroende intellektuella, trots att intellektuella bör ha sanningssökande och mänsklighetens framåtskridande för ögonen.

I kunskapsteoretisk mening är ateismen givetvis en tro, på samma sätt som det är en trossats att jorden snurrar runt solen. I det hänseendet är alla uppfattningar om världen trossatser. Men belackarna avser inget sådant och borde därför vara mer omsorgsfulla med tankar och språk.

Agnosticismen anses bland de ljumma icketroende ha högre filosofisk halt och tyda på ett öppnare sinne. Det diffusa, lösa, otydliga, svala, svårtolkade och otolkade hålls högt i kulturlivet, medan tydlighet och hetta har lägre status då även okunniga personer i folkdjupet gärna fastslår både det ena och det andra med eftertryck. Den reflekterade agnostikern är dock i praktiken ateist i betydelsen att hon inte tror på ”Gud”.

Båda hållningarna är provisoriska och bygger i motsats till den religiösa tron på rimlighetskalkyler. Den eventuella agnostiker som menar att somligt till sitt väsen är oförklarligt drar möjligen mer mot dogmatik och tro. Men skillnaden ligger främst i olika temperament.

”Ateismen förklarar inte mysterierna”, är en vanlig invändning från ljumma icketroende. Det är riktigt, det är inte dess funktion. Och förmodligen har irritationen här sitt källsprång. Man retar sig på att ateisten inte tycks begripa att livet är svårt och att folk behöver ”Gud” som stöd.

Naturligtvis känner ateisten till människans villkor lika väl som någon annan, och det är inte till ateismen hon går för att handskas med skuldkänslor och oro eller uthärda sorg. Men att omfatta vad det innebär att vara människa och att tillägna sig en genomtänkt moral har heller ingenting med ”Gud” att göra. Inre förkovran når vi alla genom studier och ett uppmärksamt förhållningssätt till egna och andras behov.

Ateistens förståelse av mening och moral betingas självklart av föreställningen att människan är ensam, ändlig och utslängd i universum. Om vi vill vara vuxna varelser har vi att hantera den ångest det skapar och acceptera att den är inbyggd i våra förutsättningar. Vi har att leva med insikten att frågan ’varför’ rörande de yttersta tingen inte har ett tillfredsställande svar. De som ändå framhärdar med frågan hamnar hos ”Gud”, som förklarar att han är förklaringen, varpå ett nytt varför uppstår.

I Humanisternas reklamkampanj denna vecka lyder texten ”Gud finns nog inte”. Liknande förbehåll hos de troende vore ägnade att förvåna: ”Herren, om han finns och är vad vi förmodar att han är, låter sitt ansikte lysa över dig.”

Tvärtemot vad som slappt anförs är det ateismen som kännetecknas av intellektuell hederlighet gentemot det vi inte känner till. Och det vore välgörande om de ljumma icketroende kunde lämna bakvändheten och sarkasmerna därhän och upphöra med sitt reflexmässiga förringande av denna hållning och sin lika reflexmässiga förståelse för hokus-pokus.

Det är inte okänt för någon att livet innefattar komplicerade existentiella, själsliga och kroppsliga behov, och att den mänskliga samvaron är full av gåtfullheter. Men det förändrar inte verklighetens beskaffenhet, den som motsättningen mellan tro och otro ytterst handlar om.