En förkrossande majoritet av Svenska kyrkans medlemmar är ateister – i varje fall om man frågar dem om de tror på Tor och Oden. Samma med Zeus, Jupiter, Neptun eller vem som helst ur den antika gudavärlden. Få tror på dem numera. Judarna är också ateister, åtminstone i frågan om Kristi gudom. Få muslimer torde ha något till övers för andra gudar än Allah. Men när man i dagligt tal i Sverige talar om ateism, utgår vi självklart från att det är den kristna guden som avses. Så hemmablind, så kristo-centrisk, är den svenska debatten.

Är det så? Att den inhemska ateismen är lätt att definiera: att en ateist är en person som förnekar den kristna gudens existens? Tidigare kanske – men inte nu längre. För att kalla sig ateist bör man ju ha något begrepp om vilken gudsbild man tar avstånd ifrån. Men det har blivit allt svårare att svara på frågan: Vilken gud är det jag inte tror på?

Efter att ha deltagit i ett antal samtal om religion och lyssnat till debatter på teve och i radio känner jag en stor osäkerhet. Vad menas numera med att vara kristen? Vad har påven, Kristi brud och Ann Heberlein gemensamt? Utan någon sorts definition av kristendomens kärna blir det allt besvärligare för oss icke-troende att kalla oss icke-troende.

Så mycket har jag fattat att trosbekännelsen – så som den läses i kyrkorna – inte måste uppfattas bokstavligt. Eller snarare att det är fritt fram: den som så vill må uppfatta den konkret, andra kan tolka den symboliskt. Möjligen kan man tycka att det borde leda till en minde kategorisk formulering. Likadant med Guds väsen. Det verkar för den växande skara intellektuella som numera kallar sig troende kvitta om Gud är god eller ond, allsmäktig eller inte. Gud i sentida tappning tycks kunna vara vad som helst.

Mot bakgrund av denna religiösa relativism är det svårbegripligt varför religionsdebatten rör upp så häftiga känslor. Visst yttras det av och till oförsiktigheter på den ateistiska sidan. Själv anser jag inte att man utan vidare kan sätta likhetstecken mellan vidskepelse och religion. Det räcker med att kalla religion för religion. Hur begreppet religion bör definieras är däremot, åtminstone för mig, en öppen fråga. Kanske handlar det om att den religiösa tar övernaturliga eller utomnaturliga – transcendentala? – krafter som givna. Medan jag hoppas att i det längsta kunna undvika den sortens förklaringar. Men man vet förstås inte vad man kan komma att erkänna plågad av ett svårt lidande eller på dödsbädden.

Men varför är religionskritik så upprörande? Går man efter vad som skrivs på vissa kultursidor, tycks det finnas ett krav att blott den får vara med i samtalet som tassar in med huvudet ödmjukt på sned som inför ett sjukbesök. Kristendomen kräver här samma särställning som monarkin: inte så att religionskritiken eller ifrågasättandet av monarkin skulle vara tabu – men den som är ute i kritiska avsikter bör försäkra vilka oerhört fina och hårt arbetande människor kungligheterna är innan man vågar ta upp själva kärnfrågan: om inte monarkin möjligen är en gyllne bur som överlevt sig själv. För att kvalificera sig i religionsdebatten bör man framför allt inte säga något negativt om Jesus. Han var också en oerhört fin person.

Själv brukade jag kalla mig agnostiker – den som icke vet – tills jag insåg att en del trodde att jag var till hälften religiös och till femtio procent ateist. Ateist vill jag inte kalla mig av två skäl: För det första för att det inte går att bevisa om Gud finns eller inte finns. För det andra att man knappast kategoriskt kan förneka den gud vars natur inte låter sig beskrivas. Därför föredrar jag att kalla mig för en sekulär person, en icke troende. Vilket brukar gå bra så länge ingen tränger in mig i ett hörn och frågar vad det är jag inte tror på.

Eftersom jag får så liten hjälp från religiöst håll försöker jag komma fram till religionens kärna på egen hand. Jag tror – föga originellt – att det gemensamma för dem som på allvar kallar sig religiösa är en djup, inre övertygelse om Guds närvaro. Själv har jag ingen sådan upplevelse. Vad det beror på vet jag inte.

Uppenbart är att man inte kan dra alla religiösa över en kam. Det finns dubbla skiljelinjer mellan troende och icke-troende. Den ena linjen går just där, mellan att tro och att inte tro. Den andra går mellan dem som försvarar mänskliga rättigheter och dem som kränker dem. Till de senare hör Vatikanen, vissa frikyrkor och fundamentalistiska muslimer. Medan en absolut majoritet av svenska kristna och svenska muslimer inte kan räknas dit. Som icke-troende har man rätt att ifrågasätta tron på alla övernaturliga förklaringar – samtidigt som man inte bör glömma att det stora hotet kommer från de fundamentalistiska religionerna.