Grekerna är ett stolt och frihetsälskande folk trots att dessa deras dygder ibland farligt närmar sig nationalism och anarki. Försök inte att i Grekland beställa en turkiskt kaffe trots att också grekerna, precis som alla andra européer, fått kaffet just från osmanerna. Och försök inte tala om de minoriteter som enligt officiell uppfattning inte existerar fastän det både här och där i landet går utmärkt att underhålla sig på slaviskt tungomål.
I allt detta är Grekland inte stort annorlunda än sina balkanska grannar; dock ser vi inte alltid landet i det perspektivet, inte minst därför att Grekland klarade sig från kommunismen efter kriget och så länge varit en demokrati bland andra inom dagens EU.
Men i dagarna tycks Grekland bekräfta de värsta fördomarna många odlar när det gäller det sydöstra Europa. I åratal har landet levt över sina tillgångar och nu hotar det otänkbara – en statsbankrutt. I åratal har man dessutom försett Bryssel med statistik och uppgifter om budgeten som bara kan beskrivas som bedrägliga; så skaffade sig Grekland plats i euroklubben utan att egentligen vara kvalificerad för den.
Höger- som vänsterregeringar har drivit denna Ebberöds bank alltmedan Bryssel manat och suckat, men inte gjort så mycket mer: Grekland har väl uppfattats som ett alltför litet land för att kunna bli till ett stort problem.
Det kan visa sig ha varit en felbedömning. Ty nu är den grekiska krisen akut. Kassorna är tomma, att låna nya pengar kostar Aten skjortan, och äntligen har Bryssel vaknat och i praktiken ställt Grekland under förmyndarskap. Aten har lovat driva igenom ett drastiskt sparprogram: höjda skatter, lönestopp inom statssektorn, nedskärningar i de sociala systemen, krig mot den klientelism som här – och på resten av Balkan – är en del av den politiska (o-) kulturen. Vad som fordras är vad ingen grekisk regering i denna skala någonsin gjort förut.
Bryssel har vaknat efter att Grekland blivit en belastning för den gemensamma europeiska valutan. Främst på grund av Greklands problem har euron fallit till sin lägsta nivå mot dollarn under de senaste sju månaderna. Och Grekland är ett lackmustest: skulle landet gå överstyr står förmodligen svårt skuldsatta länder som Portugal, Irland, Spanien eller Italien på tur. Konsekvenserna skulle kunna bli förödande för euron och för hela den Europeiska unionen.
Situationen är ett slags Moment 22. Ingen vågar vara säker på att Grekland på egen hand ska klara av denna radikalkur utan att riskera politisk oro som lätt kan utmynna i anarki. Strejker hotar; redan har bönder i veckor blockerat gränsövergångar och tillfartsleder som protest mot uteblivna subventioner. Tidigare grekiska ungdomskravaller är dessutom i gott minne. Och hur ska unionen kunna hjälpa?
Att strö nya billiga pengar över Grekland är formellt förmodligen inte ens möjligt och skulle hur som helst vara fel signal; andra skuldsatta skulle då med rätta kunna förvänta sig samma hjälp – och lavinen vore i rullning. Alltså säger Bryssel strängt att Grekland ensamt måste klara av vad man vet kanske inte ens är möjligt.
Anmärkningsvärt är att detta hot mot EU inte kommer från någon av de nya medlemsstaterna i Östeuropa utan från en av de redan etablerade. Det kan se ut som om Sydeuropa – inte Östeuropa – är den europeiska gemenskapens mjuka och mycket sårbara underliv. Bara för ett halvår sedan tror jag att de allra flesta skulle ha menat att det är precis tvärtom.
Samtidigt har Balkan ännu en gång visat sig vara en traditionell europeisk oroshärd med återverkningar för oss alla. Men denna gång handlar det inte om konkursboet efter Jugoslavien: inte om Bosnien eller Kosovo, inte om flyktingar eller krigsförbrytelser, utan om en stat som redan sedan länge är integrerad i Europa. Och denna grekiska kris har sannolikt långt större potential att träffa Europa mitt i hjärtat än någonsin efterverkningarna av de jugoslaviska inbördeskrigen.
Europa har en mer än tusenårig historia av allas krig mot (nästan) alla. Under de senaste hundra åren har européerna på mycket begränsat geografiskt utrymme lyckats med att slå ihjäl varandra i en utsträckning som ingen annan kunnat göra dem efter. EU:s själva grundidé har därför varit att försöka förena oss européer i en större, fredlig gemenskap som en gång för alla ska förhindra att vi kör vår europeiska historia som repris.
Denna nyskapade gemenskap har fungerat förbluffande väl trots att den bygger på en inneboende motsättning mellan just gemenskap och nationell suveränitet. Men en fördjupad gemenskap uppfattas av många – och delvis med rätta – som den överstatlighet som de fruktar skulle sätta det genuint svenska, franska eller polska ur spel. Deras recept är därför mer svenskt, franskt eller polskt; och mindre av Europa.
Grekland är en mycket liten nationalstat. Men en suverän stat. Av snävt egenintresse har Aten vägrat visa gemenskapen solidaritet. Och det vittnar om det europeiska projektets skörhet när denna inneboende motsättning mellan gemenskap och nationell suveränitet kan komma att framkalla en kris så mycket större än den lokalt grekiska.