För tre år sen kunde vi läsa en svensk idéhistorisk avhandling på högsta internationella nivå. När Henrik Bachner vid Lunds universitet doktorerade på "Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945" (Natur & Kultur 1999) gjorde han i ett slag analysen av judehatet lika tydlig och intelligent som de bästa böckerna utgivna i USA, Tyskland, England och Israel.
Därför är det en viktig händelse när Bachner nu återkommer med en essä om svensk antisemitism under de båda senaste åren. I Judisk Krönikas färska temanummer om det "nya" judehatet granskar han perioden efter utbrottet av den andra intifadan i Mellersta Östern. Bachner belyser bagatelliseringen, rättfärdigandet och förnekandet av antisemitismen.
Och vad han slås av i vårt lands debatt sedan hösten 2000 (liksom i flera andra EU-länder) är framför allt tre slag av antijudiska stereotyper, myter eller paralleller.
Först och nästan automatiskt infinner sig urgamla kristna fördomar. Bilden av judisk oförsonlighet och hat ställs mot kristendomens vilja till förlåtelse och kärlek. Medier beskriver ofta israelisk politik såsom präglad av "gammaltestamentlig hämndlystnad - öga för öga, tand för tand". Judarna är Kristusmördare.
Nu ser vi hur också icke-kristna skribenter, medvetet eller ej, dras till samma fördomar. Aftonbladet låter en anti-israelisk ledare få rubriken "Den korsfäste Arafat". La Stampa i Italien går ett steg längre. Ett skräckfyllt Jesusbarn i en teckning ser en israelisk stridsvagn och utbrister: "De kommer väl inte för att döda mig igen?"
Den andra byggstenen i antijudisk ideologi är talet om judarnas enorma makt och inflytande, inte minst över ekonomi och medier. Trots stormen av kritik mot Israel påstår en rad skribenter att judarna i olika länder lyckas
tysta sina motståndare. I England kan man gå till vänstertidskriften New Statesman och i Tyskland till kretsen kring fridemokraternas förre vice ordförande Möllemann för att höra insinuationer om judiska lobbygrupper som styr medierna.
I Sverige påstår till exempel Herman Lindqvist, Jan Guillou och Gunnar Fredriksson (alla i Aftonbladet) att protester mot antisemitiska utfall har till syfte att skrämma Israels kritiker. Tre av sex svenska korrespondenter i Israel är judar, klagar ett tv-program utan att granska dessa journalisters arbete, därför får vi inte veta sanningen om Mellersta Östern.
Förre utrikesministern Sten Andersson (s) påstår att "den judiska lobbyn" hindrade Göran Persson att inbjuda arabiska diktaturer till Förintelse-konferensen. Och den högerextrema tidningen Salt angriper statsministern för att agera efter önskemål från "mäktiga krafter".
Det tredje temat som Bachner analyserar är analogierna mellan Israel och Nazi-Tyskland. Det var Sovjet-propagandan för trettio år sen som spred denna groteska parallell över världen. Nu återkommer den bland de mest omdömeslösa. Nobelpristagaren och stalinisten José Saramago påstod i Ramallah att Israels handlande är "ett brott jämförbart med Auschwitz"; det belyser judendomens monstruösa doktriner.
Också i Sverige öppnar en rad tidningar sina spalter för inlägg som jämställer Israels politik med Förintelsen. Jenin är detsamma som Treblinka. Liksom Hitlers massdödade judar söker nu Israel uppnå den "slutgiltiga lösningen" av den palestinska frågan. Sverker Åström likställer Israels ockupation med nazisternas.
Det här blir både en trivialisering av nazismen och en demonisering av Israel.
Naturligtvis har vi samma rätt att belysa och fördöma israeliska aktioner som när vi energiskt granskar andra länder. Henrik Bachner slog utförligt fast den självklarheten i sin avhandling och upprepar den nu. Men han betonar att antisemitiska perspektiv och formuleringar i debatten om Israel har blivit extremt obehagliga.
Forskning och debatt om den "nya" antisemitismen är nödvändig för att visa hur flexibel antijudisk agitation kan vara. För mig är den viktigaste lärdomen att antisemiter i skilda århundraden alltid har försökt attackera det som varit centrum för judarnas existens. Länge var den judiska religionen det främsta angreppsmålet. Men när begreppet "ras" blev populärt påstod man att judarna var en "ond ras" som måste bekämpas.
Nu när den judiska staten har blivit centrum för miljoner judars känsla av skydd och identitet beskriver man
Israel och sionismen som illasinnade och hatfulla. Andra folks nationella känslor godtas eller prisas, men över judarnas nationella rörelse haglar förbannelserna.
Som vanligt i antisemiters världsbild har judarna inte rätt till det som är självklart för andra grupper. I dag är det därför den kollektiva juden, Israel, som ofta angrips i första hand. Sådana attacker kan därefter utlösa kampanjer mot enskilda judar och judiska institutioner. Det är den processen vi nu bevittnat i bland annat Europa under den värsta antisemitiska vågen efter 1945.
De vidrigaste antisemiterna för sextio år sen var de som sökte göra världen Judenrein, fri från judar. I dag tycks de farligaste antisemiterna vara de människor och krafter som vill göra världen Judenstaatrein, fri från en judisk stat.