Sedan det kalla krigets slut har alla möjliga barriärer försvunnit och världsekonomin i grunden förändrats. Fram till 1989 omfattade den globala marknaden mellan 800 miljoner och en miljard människor. I dag är den tre gånger så stor och växande.
Faktum är att vi bevittnar en av de mest dramatiska revolutionerna i modern historia och den sker nästan obemärkt.
Från att ha varit en modell som berörde en minoritet av världens befolkning håller det västerländska konsumtionssamhället på att bli en ekonomisk modell som dominerar världen - och i allt mindre grad finns något alternativ. Vid mitten av seklet kan sju miljarder människors liv vara styrda av dess lagar.
När Romklubben på 1970-talet gav ut sin berömda rapport "Tillväxtens gränser" mottogs den med oro. Men med åren, i takt med att världsekonomin fortsatt att växa - och nu i globaliseringens tid till synes utan gränser - har Romklubbens fruktansvärda profetior i allt högre grad kommit att bli förlöjligade. Och ändå har Romklubbens fundamentala insikt - att vi lever och arbetar i ett ändligt globalt ekosystem, med ändliga resurser och möjligheter - återkommit för att ännu en gång utmana oss.
Världen är i dag inte upptagen av tillväxtens gränser, men medvetenheten om tillväxtens inverkan på jordens klimat och ekosystem blir alltmer utbredd. Kina till exempel behöver en årlig tillväxt på 10 procent för att hålla sina enorma ekonomiska, sociala och ekologiska problem under kontroll.
Den globala efterfrågan på energi, råvaror och mat blir alltmer påverkad av den växande efterfrågan i Kina och Indien vars sammanlagda befolkning uppgår till 2,5 miljarder. Andra stora och folkrika länder i Asien och Sydamerika följer i dessa jättars spår.
Stadigt ökande priser på råvaror, jordbruksprodukter och energi speglar redan en fruktan för framtida bristsituationer. De oönskade konsekvenserna av att världsmarknaden har expanderat har på ganska kort tid antagit alarmerande proportioner.
Kina är på väg att, detta år eller nästa, gå om USA och bli det land i världen som släpper ut mest koldioxid - även om dess utsläpp per person bara är en femtedel eller ännu mindre av USA:s nivå. Hur kommer världen att se ut när Kina minskat denna skillnad till hälften?
Indien följer tätt efter Kina. Kommer världen att kunna absorbera dessa tillkommande förorenare utan avsevärda förändringar i det globala ekosystemet?
Uppenbarligen inte, varnar oss nu en stor majoritet av klimatforskarna. Deras grundläggande data har varit kända länge, och få förnekar att det pågår en snabb klimatförändring.
Inför denna globala utmaning har G8-länderna fattat ett heroiskt beslut: de åtta rikaste länderna, som också är de största förorenarna, lovade att "allvarligt pröva" en minskning av utsläppen till hälften fram till 2050. Denna retoriska heroism räcker för att göra världen mållös.
Men det återstår verkligen att se om EU ens kommer att infria sitt löfte att minska koldioxidutsläppen med 20-30 procent till 2020. Hittills har EU inte presenterat några konkreta planer för hur detta ska uppnås.
Ändå är lösningen på det problem som klimatförändringen ställt världen inför uppenbar. Enda chansen att uppnå en förbättring ligger i att lösa upp sambandet mellan ekonomisk tillväxt och energikonsumtion.
Detta måste ske i utvecklingsländerna och är ännu mer brådskande i de gamla industriländerna. Upplösandet av sambandet tillväxt-energikonsumtion kan bara uppnås om vi befriar oss ifrån illusionen att förorening är gratis. Vi kan inte längre subventionera ekonomisk tillväxt och levnadsstandard på bekostnad av den globala miljön. Världens befolkning har helt enkelt blivit för stor för att ha råd med det.
För att göra upp med denna illusion behöver vi skapa en global utsläppsmarknad, vilket fortfarande är ett mycket avlägset mål. Det krävs också högre energieffektivitet, vilket innebär att slöseriet måste minska i både energiproduktionen och konsumtionen.
Slutligen krävs ett teknologiskt och politisk-ekonomiskt genombrott i fråga om förnyelsebar energi snarare än en återgång till kärnenergi eller kol. I grund och botten står vi alltså inför en ny grön industriell revolutions trefaldiga utmaning. Klarar vi att möta denna globala utmaning så öppnas enorma möjligheter till framtida välstånd och social rättvisa. Dem måste vi ta till vara.
Självklart kommer dessa förändringar att skapa många mäktiga förlorare. Dessa kommer inte att ge upp sin makt utan kamp. För närvarande ser de fortfarande ut att ha övertaget, vilket bekräftas av att det är så mycket prat och så lite handling. Det är just detta som måste förändras.
Joschka Fisher