Förra året kom det ut en bok i USA som får Ingemar Hedenius "Tro och vetande" att framstå som rena smekningen. Boken, "The End of Faith", finns nu i en reviderad pocketupplaga (Norton 2005). Författaren Sam Harris huvudtes är att de tre bokreligionerna, judendomen, kristendomen och islam, är de största hoten mot mänskligheten. "Tro" är inget oskyldigt begrepp - tvärtom, menar Harris, tro kan förflytta berg, eller rasera torn så som skedde i New York den 11 september 2001.
Religioner bygger på dogmer, den centrala dogmen är monopolanspråket, intoleransen mot oliktänkande. I både Bibeln och Koranen är straffet för hädelse döden. Samtidigt kräver kyrkorna inte bara trosfrihet utan också respekt. Det anses inte riktigt rumsrent av oss andra att kritisera de troende för att de tror det de tror. Harris menar att religioner ska kritiseras på samma sätt som annan mänsklig verksamhet. Uppenbara stolligheter - som jungfrufödsel och himmelsfärder - måste kunna ifrågasättas. Precis som den sekt som häromåret menade att i spåren på Hale-Bopps komet fanns ett rymdskepp som skulle hämta upp dem. När inget rymdskepp kom krävde sekten pengarna tillbaka på det "defekta" teleskop de köpt för 4 000 dollar.
Det finns, skriver Harris, två grundläggande myter om religionen. Den första är att den kan föra något gott med sig (civilisation, etik, andliga upplevelser). Den andra är vanföreställningen att de terrordåd som görs i religionens namn inte är en produkt av tron, utan ett avsteg från tron. De religiösa skrifterna måste tas på allvar: står det att den som avviker från den rätta vägen ska stenas, måste vi andra uppfatta det som ett konkret hot.
Harris vägrar skilja på fundamentalister och moderata trosbekännare. Moderationen är inte ett resultat av tron utan av sekulärt inflytande. De religiöst moderata förråder både sin tro, genom att avvika från skriften, och förnuftet genom att hänga fast vid tron. När de håller dogmer för sanna - som katolikernas övertygelse att bröd och vin bokstavligen är Jesu kött och blod - är de lika förvillade som extremisterna.
Men om vi gör oss av med religionen - vad har vi då kvar, eller vilket är alternativet? Frågan är fel ställd, enligt Harris. Alternativet till kemi är inte alkemi. Det behövs i princip ingen annan ersättning för religionen än en helhjärtad uppslutning kring de mänskliga rättigheterna.
Harris ger detaljerade exempel på de illdåd som begåtts i trons namn. För katolikernas del Inkvisitionen - den sista kända autodafén ägde rum i Mexiko 1850 - och för protestanternas del 40 000 - 50 000 häxbränningar. Till detta kommer naturligtvis alla hot i trons namn: syndar du kan du hamna i helvetet och brinna i all evighet. För svenska barn i vissa frikyrkor är detta fortfarande en realitet!
Den nutida varianten av kristendomen som Harris mest ondgör sig över är den amerikanska i president Bushs tappning. För att inse hur irrationell presidenten är, föreslår Harris, att var gång Bush nämner Gud, kan man byta Gud mot Zeus. Ty ingen religion kan bevisas vara mer sann än någon annan.
Skarpast kritik riktar Harris emellertid mot islam. Även om det finns maktanspråk och territoriella krav bakom självmordsbombarna, menar han att det är tron som är den egentliga motorn. Paradiset väntar "martyrerna", ett paradis som med sina jungfrur mest liknar en lyxbordell. Vilket är paradoxalt mot bakgrund av muslimers annars strikt konservativa familjesyn.
Den dag - och Harris menar att den inte är avlägsen - som fundamentalistiska muslimer kommer över massförstörelsevapen, kan det vara slut med den västerländska civilisationen. Bin Ladin skulle inte tveka. Att några miljoner muslimer dör ihop med oss otrogna spelar ingen roll, eftersom de blir martyrer med biljett direkt till paradiset.
En summarisk redogörelse av "The End of Faith" kan få Harris att framstå som mer rabiat än han är. Men varför skulle icke-troende ta de heliga skrifterna på allvar? För kristendomens del handlar det inte bara om Gamla testamentets arkaiska uppmaningar till hämnd och folkmord. Som författaren Lena Andersson visade i sitt radioprogram i somras, är Jesus vid närmare granskning långt ifrån någon alltigenom kärleksfull person.
Dock tror jag att Harris har fel på några centrala punkter. Långt ifrån alla självmordsbombare kan knytas till islam. Fel är också att stoppa extremister och moderata i samma påse. Fundamentalister kan knappast förväntas gå direkt från bokstavstro till ateism eller agnosticism. Det är de moderat religiösa som i första hand måste ta på sig ansvaret att försöka dämpa sina extremistiska trosfränder. I den uppgiften behöver de inte vårt förakt utan vårt stöd. Ty vem kan den svulstige svavelpredikanten Åke Green - om han alls lyssnar - tänkas låna sitt öra? En ateist eller K G Hammar?
Harris erkänner inte heller kristendomens betydelse för framväxten av de mänskliga rättigheterna. De betraktas numera av alla civiliserade människor som universella. Men de har inte uppkommit ur intet. Det finns biologiska och andra försök att förklara rättigheternas kärna, att respektera andra människor så som du själv vill bli respekterad. Men det går inte att bortse från att alla människors lika värde också har inspirerats av kristendomen.