En del människor har egenskaper som omgivningen helt låter sig styras av. Den blir till ofria ögontjänare och vissna blomster.
Håkan Juholt sitter kvar men ansträngningen att vara ödmjuk och mjuk var nog misslyckad. Journalister och medborgare såg en undergiven själ rädd att mista det han hade. Det blev extra lockande att ta det ifrån honom. Medgörligheten blev föraktlig. Bjud motstånd, människa! Försvara dig! Ge oss något att respektera och frukta! Hade Carl Bildt låtit sin sambo i åratal bo gratis på skattebetalarnas bekostnad hade ingen klarat att förödmjuka honom. Han hade deklarerat att sakfrågan var felaktigt bedömd, struntartad och ologiskt hanterad. Han hade tagit strid tills de flesta blivit osäkra på om han inte hade rätt ändå, var det inte en ologiskt hanterad struntsak felaktigt bedömd? Förödmjukelse drabbar bara dem som tillåter det.
Om man utstrålar att man inte tänker låta sig styras av gläfsande journalister i flock så blir man inte styrd av dem. I stället får journalisterna syn på sig själva och upptäcker generat hur de gläfser i flock. Carl Bildt har olika metoder, retoriska och kroppsspråkliga, som vänder omgivningens blick från honom till sig själv och får den att generas inför anblicken.
De auktoritära ledartyperna utsöndrar liksom en gas som omgivningens receptorer genast känner av, och omgivningen börjar dansa efter utsöndrarens pipa.
Ett lekmannaöga kan se att fotbollslandslaget blir bättre, gladare och friare när Zlatan inte spelar. Dessutom vinner de varje gång. Zlatan utsöndrar auktoritär gas. När han är på plan verkar de andra landslagsspelarna rädda att göra fel och ängsliga att inte på rätt sätt tillgodose hans behov av överlägsenhet. Ofria människor åstadkommer ingenting. Analyserna av landslagets iögonfallande framgångar när ”lagets självklart bästa spelare” och ”vår enda världsstjärna” inte är med har handlat om att de andra spelarna tar mer ansvar när han är borta. Jag tror snarare att de hämmas av hans auktoritära ledaregenskaper, kritiken, irritationen, oberäkneligheten och de subtila psykologiska bestraffningar som auktoritära personligheter är mästare på. Troligen var samma mekanismer i görningen när Frankrikes påstått bästa spelare Eric Cantona petades till VM 1998. Förbundskapten och spelare befriades mentalt, blomstrade och vann turneringen i stor stil.
I närvaro av en auktoritär person vågar man inte misslyckas och inte tänka. Man börjar betrakta sig med den auktoritäres kritiska blick och blir sladdrig. När man möter dessa personer ser man till att på olika sätt förmedla att man inte kan något, inte vet något och inte är något hot. Man blir inställsam och lismande fast man då avskyr sig själv. Avväpnandet sker automatiskt, gasreceptorerna vet att auktoritära personer inte får överglänsas eller utmanas eftersom de inte mår bra då. Om den auktoritäre presterar sämre än andra framställer de andra det som ett misstag. Man hade bara tur, man hade aldrig klarat det utan dennes stöd.
De auktoritära har tidigt lärt sig att inte visa osäkerhet. När de är rädda går de på attack, utsöndrar ännu mer auktoritär gas tills omgivningen retirerar. Prestige och förödmjukelse är fästpunkterna de orienterar efter. De pladdrar aldrig, utan skapar tystnaden som får andra att pladdra. De räddar inte andra ur obekväma situationer men vet hur man försätter dem där.
De gör gärna generösa gester mot de underkastade. Bjuder på flotta middagar, pekar ut vilka som är lovande, vem som (nästan) kommer att kunna axla den egna manteln. Detta påverkar omgivningens syn på den personen och det han gör bedöms i enlighet. Den utvalde har beskydd men får aldrig gå om den som utnämnt honom och kommer att göra allt för att det inte ska märkas när han gör det, såvida han inte är likadan själv.
När Carl Bildt var hos Skavlan i SVT pressades han – inom underhållningens gränser – om sina forna oljekopplingar i Etiopien. På det fotografi som återkommande har publicerats från programmet kastar Skavlan upp båda armarna i luften i en omisskännlig gest: Jag ger mig, jag vet inget, jag lägger mig, samtidigt som Bildt ser kyligt samlad och oberörd ut. Bilden kommer från en annan och helt okontroversiell sekvens i programmet. Men som illustration när artikelämnet är olja och Bildts påstådda jäv kan den bara tolkas på ett sätt: Bildt är starkast. Varför väljer redaktionerna den?
För att Bildt är en person som får folk att serva honom i bevarandet av hans självbild och överläge. Man vet att man måste vara hovsam med Bildt, annars blir det obehagligt. Man riskerar att förödmjukas fast man har rätt. Man känner den där obevekligheten och att ingen kommer att stödja en. Valet av stillbild illustrerar insikten. Vi ger de auktoritära och de oförsonliga vad de behöver och vill ha. De befinner sig i strid och vi gör oss undergivna.
Att glömma sig själv är förutsättningen för kreativitet och lust. Auktoritära människor gör att man aldrig glömmer sig själv. Man är iakttagen och granskad, samtidigt ignorerad. Man blir en tiondel av sin personlighet, en ögontjänare och ett visset blomster. Som människa, som journalist och som fotbollsspelare.