Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Globalisering har tappat sin kraft

KOLUMNEN. Barry Eichengreen är ekonomiprofessor vid Berkeleyuniversitetet och en av världens ledande experter på finanskriser.

Redan efter finanskrisen fanns tecken på att globaliseringen gått in i en ny fas. Att världshandeln utvecklats svagt är dock ett symtom snarare än själva sjukdomen.

Betyder valet av Donald Trump till USA:s president att globaliseringen är död, eller är uppgifterna om processens slut kraftigt överdrivna? Om globaliseringen bara är delvis satt ur spel, inte döende, ska vi då oroa oss? Hur påverkas världsekonomin av en långsammare tillväxt av handeln?

Världshandelns tillväxt skulle sakta ned även utan Trump i Vita huset. Den låg stilla redan under första kvartalet 2016 och föll nästan 1 procent under det andra. Detta stämmer med en föregående trend: sedan 2010 har världshandeln vuxit med knappt 2 procent årligen. I kombination med att den totala produktionen av varor och tjänster har stigit med över 3 procent innebär detta att kvoten handel/BNP har fallit, i motsats till den tidigare obrutna marschen uppåt.

Globaliseringsexperterna påstår att denna oroande kurva följer av den framvällande protektionism som syns i motståndet mot Trans-Pacific Partnership (TPP) och Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP), och nu i Trumps valseger. Vinsterna med öppenhet och specialisering förslösas.

Det kan vara svårt att fastställa orsakssamband i nationalekonomin, men här är det tydligt. Hittills har den långsammare tillväxten i handeln berott på att BNP växer långsammare, inte tvärtom.

Detta märks särskilt tydligt i investeringarna, som har fallit brant sedan finanskrisen 2008. Investeringssatsningar är handelsintensiva eftersom länderna i oproportionerlig grad är beroende av en ganska liten skara producenter, som Tyskland, för teknologiskt avancerade kapitalvaror.

Den långsammare handelstillväxten är också ett utslag av Kinas ekonomiska avmattning. Fram till 2011 växte Kina i tvåsiffrig takt, och exporten och importen steg ännu fortare. Nu har Kinas tillväxt saktat ned med en tredjedel, och därmed växer Kinas handel långsammare.

Kinas tillväxtmirakel, som kom en femtedel av jordens befolkning till godo, är de senaste decenniernas viktigaste ekonomiska händelse. Men nu när Kina har gått igenom den fas där tillväxten starkt drivits av att landet hämtat in andras försprång kommer denna motor att gå saktare.

Världshandelns andra motor har varit globala distributionskedjor. Handeln med delar och komponenter har gynnats av lägre transportkostnader, som i sin tur förklaras med övergång till containerfrakt och besläktade framsteg i logistik. Men effektiviteten i transporterna kommer sannolikt inte att fortsätta förbättras snabbare än effektiviteten i produktionen av det som transporteras. Fordonstillverkarna skickar redan en automatisk växellåda fram och tillbaka över gränsen mellan USA och Mexiko flera gånger under produktionsprocessen. Om processen går ännu längre når den någonstans den punkt där lönsamheten avtar.

Ska vi alltså oroa oss för att handeln växer långsammare? Ja, men bara i samma mån som en läkare oroar sig när en patient får feber. Feber är sällan livshotande; den är ett symtom på en sjukdom. I detta fall är sjukdomen långsam ekonomisk tillväxt orsakad av minskade investeringar, som i sin tur beror på finansiella problem och politisk osäkerhet.

Här har vi alltså sjukdomen. Handelsavtal som TPP och TTIP angriper den bara från sidan. Ökade statliga satsningar på infrastruktur, för att direkt stimulera investeringar och tillväxt, har större verkan. Men om Trumps administration och den nya amerikanska kongressen kan utforma och tillämpa ett program för investeringar i produktiv infrastruktur återstår att se.

I största allmänhet behövs politiskt samförstånd rörande tillväxtfrämjande åtgärder så att investeringarna inte faller offer för interna politiska konflikter. Om detta blir möjligt under Trumps administration är också en öppen fråga.

Tittar man på flöden av finansiellt kapital mellan länder finner man ännu mer dramatiska förändringar. Inte nog med att bruttoflödena – summan av in- och utflöden – växer långsammare; de har gått ned kraftigt i absoluta tal från nivån 2009.

Men dramatisk är inte detsamma som alarmerande. Det är huvudsakligen bankernas internationella in- och utlåning som har sjunkit. Utländska direktinvesteringar – kapital för uppförande av fabriker utomlands och förvärv av utländska företag – ligger kvar på nivåerna före krisen. Detsamma gäller internationell upplåning och utlåning på aktie- och obligationsmarknaderna.

Denna skillnad har med reglering att göra. Efter att ha konstaterat att bankernas internationella utlåning var särskilt riskabel slog lagstiftarna ned på deras internationella verksamheter. Många banker svarade med att minska sina utlandsaffärer. Detta borde inte vara oroande utan lugnande, eftersom de mest riskabla formerna av finansverksamhet har begränsats utan att stabilare och mer produktiva former av utlandsinvesteringar blivit störda.

Vi står nu inför utsikten att USA återkallar Dodd-Frank-lagen med dess strama regelverk och upphäver de senaste årens reformer på finansmarknaden. Mindre strikta finansiella bestämmelser kan bereda marken för de internationella kapitalflödenas återhämtning. Men vi ska noga tänka igenom vad det är vi verkligen vill ha.

Översättning: Margareta Eklöf

Copyright: Project Syndicate

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.