Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Trump ställs inför en hemskt komplicerad historia

KOLUMNEN. Barry Eichengreen är ekonomiprofessor vid Berkeleyuniversitetet och en av världens ledande experter på finanskriser.

Det kommer att bli med den ekonomiska politiken som med Obamacare: Trump kommer att få lära sig hur svårt det är att genomföra reformer. Risken är att vreden då riktas mot en massa verkliga och inbillade fiender.

När Donald Trump var nyvald utlovade han en rad genomgripande ekonomiska reformer. Han har snabbt blivit varse, liksom tidigare presidenter, att USA:s politiska system syftar till att förhindra snabba och storskaliga förändringar. Kongressen, statstjänstemännen, delstaterna och domstolarna kan utgöra mycket svårforcerade hinder.

Ta bara inkomstskattereformen. Den borde vara ett säkert kort eftersom presidenten har med sig kongressens ledande republikaner. Att sänka den högsta marginalskatten från 39,5 procent till 33 procent är helt i linje med den republikanska ideologin: Bort med tassarna från syltburken! För höga skatter bromsar innovationstakten och bestraffar de framgångsrika.

Men ska en rejäl skattesänkning för de välbärgade vara politiskt möjlig måste medelklassen åtminstone få en symbolisk skattelättnad. Och breda skattesänkningar skulle reta upp kongressens ”budgethökar” som starkt motsätter sig underskott i statsfinanserna.

Man skulle kunna täppa till luckor i systemet så att skattesänkningarna blev budgetneutrala. Men den enes kryphål är den andres rättighet. Även om det finns ekonomiska argument för att exempelvis slopa avdragsrätten för amorteringar kan ni tänka er vilken protestvåg det skulle utlösa, även bland Trumps väljare, från dem som har bostadslån. Och tänk er hur Trumps vänner i mäklarbranschen skulle reagera.

Nedskärningar på utgiftssidan skulle blidka budgethökarna. Och kraftigt sänkta anslag till den federala miljömyndigheten EPA, biståndsmyndigheten och public service-radiobolaget NPR står högt på den republikanska agendan. Men de överlägset tyngsta federala utgiftsposterna är sådant som pensioner, sjukvård, försvar och andra heliga kor som politiker inte vågar röra. Det är kort sagt politiskt omöjligt att hitta breda nedskärningar som matchar breda skattelättnader.

Att skrota subventionerna till privata sjukvårdsförsäkringar i ”Obamacare” skulle ge drygt 100 miljarder dollar om året, cirka 3 procent av de federala utgifterna. Men subventionerna betalas till stor del av de särskilda skatter som ingick i sjukvårdsreformen. Dessutom har Trump och kongressens republikaner upptäckt att det är lättare sagt än gjort att hitta en ny konstruktion. En sjukvårdsreform är en fasansfullt komplicerad historia – fråga Hillary Clinton. Att den kommer att få ett nytt namn (vad sägs om ”Trumpcare”?) står alltmer klart, liksom att färre kommer att omfattas av den. Men stora delar av innehållet lär förbli orört.

Eftersom bolagsskatten utgör en relativt liten del av statens intäkter hotar inte skattesänkningar på det området budgetbalansen i lika hög grad. Men kongressen och Trumpadministrationen är oense om hur de bör utformas.

Representanthusets talman Paul Ryan med flera andra förespråkar en gränsskatt på importerade varor och motsvarade avdrag för det som exporteras. Andra, som finansministern Steven Mnuchin, är skeptiska. Och en viktig del av det näringsliv som stöder Trump – importberoende detaljhandelsjättar som Walmart – motsätter sig importskatt helt. Det lär inte bli lätt att komma överens.

Trumps andra flaggskepp är en infrastruktursatsning på 1 000 miljarder dollar. Men det initiativet kommer också att skapa underskott och rimmar illa med republikanernas skepsis mot en stor statsmakt och deras tvivel på den offentliga sektorns förmåga att genomföra stora investeringar. Trump vill sätta ett tydligt avtryck inom politiken. Han vill bygga muren mot Mexiko. Men eventuella infrastruktursatsningar lär bli mer symboliska än reella.

Så vad ska en otålig och frustrerad president göra när hans rörelsefrihet inskränks från alla håll? För det första kommer Trump att koncentrera sig på de ekonomiska åtgärder en president kan vidta utan att behöva samarbeta med kongressen, nämligen de handelspolitiska. Han kan åberopa handelslagen Trade Expansion Act från 1962 för att inskränka sådan import som ”hotar USA:s ekonomi”. Han kan använda International Emergency Economic Powers Act från 1977 och hävda att de arbetstillfällen som gått förlorade till Mexiko och Kina har skapat en ekonomisk krissituation. Han kan till och med åberopa Trading with the Enemy Act från 1917 eftersom USA har specialstyrkor i Mellanöstern.

För det andra kommer Trump, som populister brukar göra, att försöka avleda uppmärksamheten från de ekonomiska löften han inte kunnat förverkliga. Det innebär att rikta sin och sina anhängares vrede utåt, antingen mot fiender på hemmaplan som pressen, underrättelsetjänsten och Barack Obama eller mot utländska motståndare som IS och Kina. Det vore inte första gången en politiker använder ett inhemskt politiskt korståg eller utrikespolitiska äventyr för att få folk att glömma ekonomiska misslyckanden.

Vi har redan sett Trumps tendens att fara ut mot inbillade fiender utrikes och inrikes. Och vi vet att den här konfrontativa stilen är gängse bland Vita huset-rådgivare som Steve Bannon och Stephen Miller. Man kan bara hoppas att de mer sansade får råda. Men med tanke på hur svårt Trump får att genomföra sitt ekonomiska program är jag inte optimistisk.

Översättning: Niklas Hellgren

Copyright: Project Syndicate

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.