En nyutkommen bok vill leda i bevis att människor i jämlika samhällen har det bättre än människor i ojämlika. På en rad centrala områden som livslängd, hälsa, utbildning, brottslighet och social rörlighet, uppvisar jämlika samhällen bättre resultat än ojämlika.
Samhällen med mindre skillnader i status, löner och förmögenheter tycks helt enkelt fungera bättre för alla, rika som fattiga. Boken som på svenska heter ”Jämlikhetsanden” och är skriven av de brittiska socialforskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett har väckt berättigad uppmärksamhet eftersom den med en arsenal av tabeller och statistik smular sönder den sedan några årtionden hårt propagerade idén om att det är ökad ojämlikhet som är bättre för alla.
Det kan tyckas märkligt att en sådan idé ska behöva smulas sönder med tabeller och statistik eftersom de flesta människor nog intuitivt uppfattar den som moraliskt provocerande och knappast behöver tabeller och statistik för att övertygas om att den också är socialt ohållbar.
Jämlikhet och rättvisa är djupt rotade ideal i vår civilisation, till skillnad från ojämlikhet och orättvisa. Före Wilkinson och Pickett fanns Jesaja: ”Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen.”
De som argumenterat för ökad ojämlikhet har inte uttryckligen argumenterat för ökad orättvisa, det hade nog uppfattats som stötande, utan för ökad frihet. Ökad frihet betyder i det här sammanhanget ökad frihet för individen att nå den position i samhället som han eller hon förtjänar och framställs därmed som ett steg mot ökad rättvisa.
Med en sådan logik blir även ökade skillnader i inkomst ett steg mot ökad rättvisa eftersom de mera rättvist påstås återspegla vad folk är värda. Dessutom påstås skillnader vara bra för sysselsättningen, riskviljan, företagarandan och tillväxten, och därmed bra för alla, rika som fattiga. Sin mest jordnära formulering har detta argument fått i det så kallade hästskitsteoremet; ju mer havre till hästen desto mer mat till sparvarna.
Nåväl, allt detta var empiriskt illa underbyggt redan när det begav sig, och nu som sagt också söndersmulat. Även om det kan finnas flera förklaringar till de statistiska sambanden mellan jämlikhet och samhälleligt välbefinnande, och även om det finns en avvägning att göra mellan jämlikhet och frihet, så har ojämlikhetsandens profeter huvudsakligen visat sig vara falska.
Inkomstspridningen i Sverige är i dag den största sedan mätningarna började 1975 och den rikaste hundradelen av befolkningen äger en tredjedel av de finansiella tillgångarna mot ”bara” en femtedel 1997. Få skulle säga att detta har gjort Sverige till ett bättre samhälle, än mindre ett rättvisare, i synnerhet inte efter de senaste årens finansiella excesser och katastrofer. Ökningen av ”utanförskapet” (enligt Statistiska Centralbyråns definitioner och mätningar) är knappast ett rättvisetecken.
Jag uppehåller mig vid rättvisan eftersom jag tror att frågan om jämlikhet till stor del är en fråga om rättvisa. Ojämlikhet är inte bara en fråga om ekonomiska skillnader utan också om skillnader i social status och socialt värde. Ojämlikheten i samhället ökar när skillnader i status och värde uppfattas som mera oskäliga och orättvisa.
Olika samhällen utvecklar delvis skilda normer och föreställningar om vilka skillnader som uppfattas som orättvisa. Historiskt sett har Sverige varit ett samhälle där synen på rättvisa skapat en jämförelsevis låg tolerans mot stor ojämlikhet men i det avseendet tycks vi inom loppet av några årtionden ha genomgått en smärre revolution. I varje fall tycks vi i dag godta skillnader i status och rikedom som vi i går hade uppfattat som djupt orättvisa.
Till en del tror jag detta beror på att vi alltför okritiskt har svalt det faustska erbjudandet om ökad individuell frihet (i teorin bra för var och en) till priset av ökad social ojämlikhet (i praktiken sämre för alla), vilket i sin tur hänger samman med att vi alltför okritiskt har svalt den förföriska idén om ett samhälle där status och rikedom fördelas efter meriter; åt de begåvade, välutbildade och företagsamma den status och den rikedom som de rätteligen förtjänar.
Ett problem med ett sådant samhälle är att också meritförvärvade positioner och rikedomar visar en stark tendens att gå i arv. Ett annat är att vi i ett sådant samhälle börjar betrakta skillnader i status och värde som ett individuellt problem och inte som ett kollektivt. Därmed försvagas också idén om rättvisa eftersom varje idé om rättvisa är en kollektiv idé. Den enes rättvisa måste rimligen också vara den andres.
När var och en anses ha sig själv att tacka/skylla för sin status i samhället, och den enes orättvisa därmed blir den andres rättvisa, förlorar ojämlikheten sina spärrar och begreppet rättvisa sin mening.
Det behövs knappast några tabeller för att bevisa att ett sådant samhälle är sämre för alla, rika som fattiga, inte heller för att övertyga oss om att jämlikhet och social rättvisa fortfarande är ideal värda att kämpa för.