Ledare

Belönad apartheid

Kolumnen: Lena Andersson om myndighetsskyddad sexism.

De flesta anstränger sig när de ska på anställningsintervju. Man tänker på vad man har på sig och försöker göra ett gott intryck och vara omdömesgill och visa sig som en tillgång. Det är en påtaglig anspänning, och ofta misslyckas det; någon annan konkurrerar ut en. Till nästa intervju hoppas man på bättre lycka och köper till och med ny blus för att inte lämna något åt slumpen.

Men så har vi mannen i Älmhult som tingsrätten i veckan gav 60.000 kronor i skadestånd som uppmuntran för hans sexism. Han tycker att han ska få jobbet eller fortsatt ersättning från Arbetsförmedlingen, fast han börjar med att förnedra en person i mottagningskommittén genom att låta henne stå med utsträckt hand, en uppenbar skymf överallt, och inte tittar henne i ögonen eftersom hon är kvinna. Diskrimineringsombudsmannen och tingsrätten håller med honom.

Alla skulle se det rimliga i att den som vägrar ta en svart eller en muslim i hand inte får jobbet. Men när Gud säger att varelser av motsatt kön inte får vidröras har man myndighets-Sverige med sig. I Sydafrika tyckte sig de vita också ha Gud på sin sida när de vägrade befatta sig med svarta. Diskrimineringsombudsmannen borde givetvis inse och anse att könsapartheid är lika oacceptabelt som hudfärgsåtskillnad.

På DO:s egen hemsida står det: ”Välkommen till DO. Diskrimineringsombudsmannen (DO) jobbar mot diskriminering som har samband med kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.”

Varför går då skyddet av religion före skyddet mot sexism? Orsaken står möjligen att finna i en kombination av att religiositet omvärvs av ett diffust skimmer av andakt och skörhet, som genom sin ogripbarhet skapar fruktan och respekt – och det faktum att religionernas urkunder och praxis generellt förtrycker kvinnor och nästan alltid bygger på ett extremt särartstänkande vad gäller kön. Denna kombination har gett en oreflekterad acceptans för behandling av kvinnor som aldrig skulle godtas om det rörde någon annan grupp.

Men det kan inte vara regeringens uppdrag till DO att värna religionsutövning oberoende av vilka diskriminerande idéer läran hävdar. Jämställdhet måste väga tyngre än religionsfrihet när de krockar. Könsfängelser och könsåtskillnad ska bekämpas, inte stödjas. Man frågar sig hur Sverige kunnat nå sin höga nivå av jämställdhet när inte ens myndigheterna begriper värdet av den, utan tror att den ska åsidosättas så fort någon med en religiös sexistisk lära inte motståndslöst får praktisera sina förolämpningar.

Rasisters människosyn försöker samhället på olika sätt att förändra i demokratisk riktning, men i fråga om vissa gudsinspirerades förnedrande specialbestämmelser för och gentemot halva mänskligheten saknas alla sådana ambitioner.

Även mannen i Älmhult har förstås rätt att verka för att ändra på nuvarande normer och värderingar så att de bättre passar hans ideal. Men lite pragmatiska måste alla människor vara som vill ha en utkomst. Om den ideologiska elden för att göra Sverige till Saudiarabien brinner okuvligt starkt i en får man nog spela teater när man söker jobb där det finns kvinnor. Alternativt inse att det blir svårt att få en anställning innan kampen är vunnen.

Visserligen väljer man sin tro och sin ideologi, men kanske upphör det vid en viss punkt av bokstavstro att vara adekvat att beskriva hållningen som ett val. Kanske övergår den då i något annat. Kan det vara så att DO i själva verket här har handhaft ett ärende som inte rör religion utan funktionsnedsättning? Det vore en förmildrande omständighet för mannen om det kunde räknas som en fobisk tvångsneuros att enbart kunna ta människor av det egna könet i hand (eller den egna hudfärgen).

Tvångsneuros blir det när en handling måste eller inte kan utföras trots att det saknas rationella skäl för det, och fastän man vet att man generar sin medmänniska – och därtill oftast själv förlorar på alltihop. Neuroser och fobier behöver man hjälp att få bukt med. Myndigheterna ska inte stärka och upphöja dem till skyddsvärd ideologi.

Oavsett hur problemet ska diagnosticeras är det rimligt att en arbetsgivare hellre väljer någon annan än en person som skyltar med kvinnofientliga värderingar. Särskilt som farhågan infinner sig att mannen när han väl är anställd inte kan vara ensam med en kvinnlig kollega i ett rum och anser att hon är oren en vecka i månaden, allt enligt hans gud. Sådant bemötande är inte trevligare för kvinnor än det är för svarta.

Men det är vad DO Katri Linna bevarar och skyddar. Den troendes könsapartheid ska enligt henne inte behöva utsättas för påverkan från jämställdhet och sekularism. Mannen i fråga är diskriminerad om han inte får könsdiskriminera. Det är helt förvridet.