Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Han sa det outsägliga om lägren

Elie Wiesel i arbetsrummet i New York, 2012.
Elie Wiesel i arbetsrummet i New York, 2012. Foto: Bebeto Matthews/AP

Elie Wiesel (1928–2016) ägnade sitt liv åt att väcka dem som gick under i Förintelsen till liv igen. Han inskärpte solidaritet också med offren för andra folkmord – ja, krävde den.

Det börjar i en värld som låg vid Ruteniens, Bukovinas och Galiziens gränser, Habsburgimperiets och den europeiska judenhetens juveler. Sjuttio år senare är det enda som återstår palats i ruiner, tomma barockkyrkor och synagogor som jämnats med marken och aldrig byggts upp igen. Och nu har den världen förlorat ett av sina sista vittnen: Elie Wiesel.

Wiesel överlevde utplåningen av den och formade ur den en pånyttfödelse genom att ägna sitt liv åt att väcka dem som gick under till liv igen.

Under åren efter 1945 umgicks Wiesel med de största av de största. Han vann samma väldiga, världsomfattande, varaktiga beundran som violinisten Yehudi Menhuin. Men han upphörde aldrig att vara yehudi, den vanlige juden, överlevaren vars hjärta hamrade när han gick igenom tullen i New York eller Paris.

Wiesel tog på sig en omöjlig men tvingande uppgift: att bli den levande gravvården över tiggarna i Sighet, de komiskt tafatta chassiderna i gettot och de oräkneliga lägerkamrater som inför Guds tystnad läste kaddish för sin egen död. För detta hade han endast sitt språk, och inte ens sitt modersmål, utan den franska som hade lärt sig 15 år gammal i ett hem för deporterade barn, och som han senare gjorde till sin violin. Utan Wiesel skulle inget spår ha blivit kvar av otaliga liv som reducerats till aska och rök.

Jag vet inte om Wiesel var en ”stor” författare. Men jag är övertygad om att han trodde att en jude av hans sort inte kommer till världen för att gå in för litteratur som yrke.

Wiesels verk har varken Kafkas otillgängliga sublimitet eller Prousts paradoxalt upphöjda kraft. Det saknar Paul Celans lakoniska grace.

Men han är en av de få som har sagt det outsägliga om lägren. Med Primo Levi och Imre Kertész delar han det ohyggliga privilegiet att ha känt sex miljoner skuggor pressa mot sin bräckliga silhuett för att finna sin nästan omärkliga plats i de dödas stora bok.

Hans andra stora dygd är att ha inskärpt att minnet av Förintelsen inte får utesluta solidaritet med offren för alla andra folkmord utan tvärtom kräver den.

Jag träffade Wiesel första gången 1979 vid Kambodjas gräns. Hans välbekanta kalufs svävade som en kolsvart vinge över hans vackra, mejslade huvud. Han var den förste jag hört teoretisera över den sorgliga enfalden hos alla som tävlar i offerskap, de som påstår att vi måste välja våra egna döda – judar eller khmerer, offren för det eller det folkmordet.

Sju år senare följde jag med honom till Oslo där han tilldelades fredspriset. Plötsligt mörknade hans ansikte som av en oförklarad ängslan. I hans uttryck – som på ett ögonblick kunde gå från glädje, munterhet och illmarig intelligens till den oändliga sorgsenheten hos den som aldrig hämtar sig efter att ha sett det värsta människan kan göra – hade sorgsenheten vunnit.

”Från och med nu är jag Nobelpristagare, men det finns bara en enda titel som betyder något och det är rebbe (lärare) och jag vet att jag inte är någon lärare. Jag är rebbens elev och blir aldrig mer än så.”

Så var det Wiesels sista möte med François Mitterand. Vid tidigare tillfällen hade bybon från Sighet och borgaren från Charentes haft långa samtal och utbytt djupa tankar, ikon till ikon, som kan ha tänt en viss ömsesidig tillgivenhet. Wiesel tyckte sig under presidentens makt förnimma något av det prästerliga engagemanget hos François Mauriac, som hade tagit Wiesel i sitt beskärm då han kom tillbaka från Auschwitz. Med honom kände han att han hjälpt till att mildra de tusenåriga spänningarna mellan judar och kristna.

Men nu blev Wiesel varse att Mitterrand oberört spelat golf samma dag som hans trogne vapendragare Pierre Bérégovoy tog sitt liv, och att han in i det sista hade försvarat René Bousquet, Vichypolisens chef och angivare av judar. Hade Wiesel blivit lurad eller pressad? Han hade känt hovjudar och nu hade han själv accepterat att användas som ett slags officiell jude. Han tycktes ha glömt varningen i ”Pirkei Avot” (Fädernas etik): ”Håll dig på avstånd från den härskande makten.” Fäderna visste att frestelsen i en sådan vigning är en illusion och en fälla.

Wiesels storhet låg i att han alltid förblev en av de enkla judar som i hans ögon var mänsklighetens krona. Inte ens när han höljt sig i den vittre mannens mantel glömde han vad rebben i Vizjnitz lärde, att han bar bördan av dem som i kaftan och pälsmössa hade velat vara lika eleganta som de polska ädlingarna i spetsen för pogromerna mot dem.

Och det gick säkert inte en enda dag i Wiesels långa liv som hyllad intellektuell, hedrad av förnäma universitet och rådfrågad av presidenter, utan att han satt minst en timme framför en sida i Talmud eller Zohar, medveten om att han först inte skulle förstå något alls av det han läste, men att detta var priset för den enda sanna hyllningen.

Det var just vad hans anhöriga hade gjort i Sighet i tron att Messias en dag skulle komma, och det vi gör när vi inser att varken Kambodja eller Darfur eller massakrerna i Syrien får avleda oss från den heliga plikten att rädda vad vi kan av minne, mening och hopp.

Översättning: Margareta Eklöf

Copyright: Project Syndicate

Bernard-Henri Lévy är fransk författare och filosof, mest känd för sin bok ”Barbari med mänskligt ansikte”.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.