Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Trumpifieringens föregångsman

KOLUMNEN. Bill Emmott är fd chefredaktör för The Economist.

Gång på gång underskattades Silvio Berlusconi. Detsamma har vi nu sett med Donald Trump. De som vill förbereda sig för det som väntar bör studera den italienske premiärministern. Likheterna ligger inte bara på ytan.

Hela världen undrar hur Donald Trump kommer att bete sig i ämbetet och vilken politik han kan tänkas föra, efter en lång kampanj med motsägande uttalanden. USA:s tidigare affärsmannapresidenter, Warren G Harding och Herbert Hoover var verksamma för alltför lång tid sedan för att ge någon ledning. I Europa finns dock en mer samtida politiker att jämföra med: Silvio Berlusconi.

I Trumps genre är Berlusconi föregångsmannen. Han är affärsman och gjorde sin första förmögenhet på fastigheter, och när han gick in i politiken 1994 var han en outsider.

Båda vet hur en rättssal ser ut på insidan. Trump gick fort fram efter valet för att nå förlikning med studenter vid Trump University, men ett 70-tal andra processer mot honom själv och hans företag väntar. Och bådas stora affärsimperier medför intressekonflikter för dem som regeringschefer.

Berlusconi, liksom Trump, lyckades framställa sig själv som både en rik man och folkets försvarare mot eliten. Han talade helst direkt med folket och förbigick traditionella medier och partistrukturer. Hans svaghet för glamorösa kvinnor och guldpläterade bostäder gjorde honom märkligt nog ännu mer populär.

Jämförelsen mellan Trump och Berlusconi handlar inte bara om ytan. Italiens erfarenheter av Berlusconi visar tydligt vad vi alla kan vänta oss av Trump.

För det första ska Trump inte underskattas. Knappast någon trodde att han skulle vinna det republikanska primärvalet. Ändå fortsätter många att sia om hans snara fall och tror han bara stannar fyra år i Vita huset, om han klarar sig undan riksrätt så länge.

Även Berlusconi underskattades genomgående. Han ansågs för okunnig och oerfaren för att hålla sig kvar som regeringschef och man utgick från att han inte skulle överleva politikens hårda tag och regerandets press.

Men Berlusconi står kvar som en av italiensk politiks centralgestalter. De senaste 22 åren vann han tre parlamentsval och var regeringschef i nio år. Journalister och intellektuella har alltid förlorat mot honom i offentliga debatter. Det bör Trumps kritiker och alla andra som iakttar USA besinna.

För det andra kommer Trump sannolikt att föra en permanent politisk kampanj och blanda sig i alla samtal. Berlusconi har ofta använt tv, särskilt sina egna kommersiella kanaler. I stället för att ge intervjuer som han inte kan styra har han vänt sig till särskilda gunstlingar eller bara talat rakt in i kameran. Många politiska diskussioner har avbrutits av ett telefonsamtal från regeringschefen som krävt att få säga sitt.

Vi ska vänta oss en fortsatt spärreld på Twitter från Trump och att han gör bruk av tv och andra kanaler som talar direkt till folket. Hans beslut att släppa en Youtubefilm på två och en halv minut där han lägger fram sina prioriteter, i stället för att hålla en presskonferens, är signifikant. Det är inte presidentmässigt men det fungerar, åtminstone i händerna på en mästare på marknadsföring som hanterar fakta som han själv vill.

För det tredje kan även en mycket rik och mäktig person göra sig till offer med stor effekt. Också som regeringschef gnällde Berlusconi ständigt om att han förföljdes av rättsväsendet, rivaliserande affärsmän, ”kommunister” och det politiska etablissemanget. Det blir också Trumps visa.

För det fjärde går smutskastningen vidare. Berlusconi använde sina tv-kanaler och tidningar till att ösa så mycket dynga över sina motståndare att författaren Roberto Saviano kallar dem hans macchina del fango, ”smutsmaskin”.

Trumps attacker på medierna förebådar detta, liksom hans kampanjlöften att skärpa lagen mot ärekränkning. Hans främsta smutskanon blir troligen chefsstrategen Stephen Bannon.

För det femte sätter Trump lojalitet framför allt annat, precis som Berlusconi. Han har redan gjort sina tre äldsta barn till nyckelaktörer i kampanjen och övergångsperioden.

Enligt federal lag får Trump inte ge sina barn poster i administrationen men de blir med visshet kvar i hans beslutscentrum. Dottern Ivanka och hennes man Jared Kushner deltog redan i Trumps första möte med en regeringschef, Japans Shinzo Abe. Även hans utnämningar utanför familjen – figurer som inte skulle förekomma i någon annan administration än Trumps – avslöjar att den personliga lojaliteten sätts främst.

För det sjätte ska vi ta hejarop från hökar som Vladimir Putin på allvar. Narcissistiska ensamvargar som Berlusconi och Trump är vana vid att göra upp mellan skål och vägg och vill helst ha med hökar att göra. Berlusconi reste hellre till Putins datja och Muammar Khaddafis tält i Libyen än till tråkiga möten i Europeiska rådet eller G20.

Det finns ändå en grundskillnad mellan de båda. Berlusconi hade ingen riktig dagordning utom att gynna sig själv och utöka sin egen makt med favörer till sina trogna. Den största otjänst han gjorde italienarna var att inte ingripa mot den ekonomiska stagnationen, men han förvärrade den åtminstone inte. Trump har en dagordning, hur svår den än är att tolka. Om den gör läget bättre eller sämre återstår att se.

Översättning: Margareta Eklöf

Copyright: Project Syndicate

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.