Kolumnen: P C Jersild om två aktuella Darwinböcker.
J.M. Coetzees ”Diary of a Bad Year” (Vintage 2008) är kanske inte hans bästa bok, men den har ett ovanligt upplägg. Korta essäer korsas med en kärlekshistoria mellan en äldre författare och en ung kvinna från Filippinerna. Den historien har sina poänger, men Coetzee har behandlat motivet bättre på annat håll. Essäerna däremot har ett betydande läsvärde. Visserligen gömmer sig Coetzee, som så ofta, bakom en fiktiv författare – här kallad J.C. – men de uppfattningar som framförs ligger uppenbarligen nära Coetzees egna.
Åsikterna är ungefär de man kan vänta sig: Irakkriget var ett misstag, Bushregimen kränkte mänskliga rättigheter, Australien (där Coetzee bor) har uppträtt som en följsam satellit till USA, och så vidare. Intressantare är dock de stycken där Coetzee för oväntade resonemang, som när han menar att skapelsen är för komplicerad att förstås av människan. Hur går det ihop med evolutionsläran – frågar han sig – att vi på en gång är för dumma att begripa oss på skapelsen, och samtidigt är medvetna om vår begränsade fattningsförmåga? Insikten om vår oförmåga kan inte vara en fördel i kampen för tillvaron och är därmed inte förenlig med evolutionsläran.
Coetzee är inte religiös. Hans tvivel utgår från ett rationellt resonemang, inte från en tro likt Intelligent Design-rörelsen, som torgför liknande invändningar. Många intellektuella tycks likt Coetzee ha svårt att acceptera utvecklingslära. Att människan kan ses som en biologisk varelse avfärdas lättvindigt som ”biologism”.
Om förnekelsen av biologin har vetenskapsteoretikern och etikforskaren Birgitta Forsman skrivit en viktig bok, ”Arvet från Darwin” (Fri Tanke 2009). Det finns en uppsjö böcker om Darwin och religionen, Darwin och rasismen, Darwin och moralen och så vidare. Också Forsman skriver om detta, men i centrum för hennes intresse står frågan varför så många inom humaniora – författare, litteraturvetare med flera – har besvär med evolutionsläran.
De flesta som skriver Darwinböcker har en naturvetenskaplig förankring; Birgitta Forsman däremot är fullblodshumanist. Hon har själv vandrat från en uttalad skepsis till acceptans. Som motvikt till begreppet ”Biologism” (att dra alltför långgående slutsatser ur biologin) betonar hon begreppet ”Biofobi” (avsky för biologiska förklaringar). Hon skriver ”Att se människan som en produkt av evolutionen är att se henne som i viss utsträckning fången i sin biologi. Det innebär att hennes handlingar är begränsade av hennes natur; det finns ett tak för hennes handlingsmöjligheter.”
Biologin utmanar såväl friheten, jämlikheten som jämställdheten. Liksom begreppet människovärde, om man missuppfattar människovärde som att alla människor skulle ha samma förutsättningar. Det har vi ju inte. Människovärde kan däremot beskrivas som att vi alla erkänns samma tillgång till de mänskliga rättigheterna – vilket är något helt annat. Vidare skriver hon: ”Somliga tror att rasism och sexism skulle följa av en biologisk människosyn. Men både rasism och sexism är betydligt vanligare i kretsar där evolutionsläran förnekas…”.
På ett annat ställe står: ”Jag har alltid tyckte att det är skrytsamt att påstå att människan är förnuftig”. Det skriver man gärna under på. Men det finns ett felslut som lurar i vassen: eftersom vi till den grad styrs av känslor, kan vi lika gärna en gång för alla förklara förnuftet bankrutt – en populär syssla i kulturdebatten på senare år. Men det är ju precis tvärtom: för att hålla känslorna någorlunda på mattan behöver förnuftets ställning stärkas.
Biologiska förklaringar av mänskligt beteende brukar förknippats med politisk höger. Sant är att högerpolitiker och fascister utnyttjat darwinismen och genetiken i eget syfte, oftast grundat på missuppfattningar. Medan vänstern ägnat sig åt romantiska föreställningar om människans oändliga möjligheter inspirerade av behavioristen Watsons glada försäkran: ge mig ett friskt barn vilket som helst, och jag ska göra det till vad som helst, till forskare, författare eller mördare… Ett stort ideologiskt framsteg vore om vänstern kunde ta till sig evolutionen, inte som en moral utan som en historieskrivning. Ty Darwin var i första hand varken biolog eller etiker – han var historiker. Den första som fann nyckeln till människans långa och slingrande förhistoria.
Coetzee är en lurig författare. Samtidigt som han förnekar Darwin ligger hans uppfattningar om djurs rättigheter mycket nära darwinisten Peter Singers. Coetzee talar också gärna genom ombud, i ”Diary of a Bad Year” kallar han sig alltså J.C. och lämnar åt läsaren att tolka texten. Coetzee skyr offentligheten – annars vore det mycket intressant att få lyssna till ett samtal mellan J.M.Coetzee och Birgitta Forsman.