Mycket har hänt sedan det klassiska Reinfeldt-citatet ”miljön är ingen prioriterad fråga för moderaterna” myntades i Almedalen under valkampanjen 2006. Omvärlden och kravet på ledarskap trängde sig på. Orden skulle knappast passera statsministerns läppar i dag. I det täta samarbete som en koalitionsregering erbjuder har kontaktnät och beslutsunderlag breddats, vilket är till gagn när komplexa frågor om miljön ska behandlas.
Centerpartiet har naturligtvis varit hårt drivande i skapandet av en grön allianspolitik, som var ytterst diffus före maktskiftet. Men någonstans anas också en vilja att lyssna och en stark tilltro till vetenskapliga argument. Att ompröva och kompromissa tar dock tid. Efter två års klämmande och skakande upplever vi nu ett slags miljöpolitisk ketchupeffekt. Inom loppet av en vecka denna vårvintermånad kom de två viktigaste miljöpolitiska dokumenten som alliansen lägger fram under hela mandatperioden. Havet och klimatet, borgerlighetens profilfrågor, stakas ut i två propositioner.
Även om det går att slå ner på detaljer och enskilda förslag, så är de i sin helhet inget att skämmas över. Vem trodde för tre år sedan att en moderatledd regering skulle lägga fram den mest radikala klimatpolitiken i något industriland? Vem anade att betalningsviljan för ett renare Östersjön var så stor?
Visst finns skillnader mellan blocken, men med lagda förslag blir det svårt för oppositionen att spela ut miljön som ett trumfkort inför nästa val. Ingen sansad väljare tror att det är en ödesfråga för klimatet huruvida Sverige gör alla sina minskningar av koldioxidutsläppen på hemmaplan, vilket är oppositionens hållning, eller med två tredjedelar på hemmaplan och resten utomlands, vilket är alliansens förslag.
Kampen mot övergödningen är också stenhårt driven. En rödgrön politik – med större fokus på ekologisk odling – skulle inte få havsvattnet att klarna snabbare. Från vänsterkanten gnölas om att klimatpropositionen kom för sent och att tiden att påverka inför ordförandeskapet i EU blir för knapp.
Men det är trots allt rätt långt kvar till det viktiga klimatmötet i Köpenhamn i december, då en efterföljare till Kyotoavtalet ska skisseras. Med klimat- och energipropositionen i ryggen har Sverige onekligen stärkt positionen inför förhandlingarna. Med höga och tydliga mål om utsläppsminskningar axlar Sverige ett ledarskap som har goda chanser att inspirera.
Till skillnad från klimatpropositionen och energifrågorna, som varit livligt debatterade, sjösattes havsproppen utan att generera några större svallvågor. Den är också från miljösynpunkt blekare i konturerna, även om retoriken från miljöministern var kraftfull på presskonferensen.
”Östersjön står på randen till ett ekologiskt sammanbrott”, inledde Carlgren. Få forskare skulle skriva under på den beskrivningen annat än när pennan slinter i samband med en anslagsansökan. Sanningen är snarare att Östersjön har problem, men det finns flera tecken på att kustbottnarna utmed den svenska kusten mår bättre, torsken har lyckats med rekryteringen och det byggs reningsverk i Polen.
Politiken måste fortsatt driva på utvecklingen – mer krävs – men talet om ekologiskt sammanbrott kan bara förstås som en slogan för att mana till handling.
Bra är att ekosystemansatsen – miljöpolitikens numera hetaste ord – ska ligga till grund för havsförvaltningen. Alla intressen runt havet måste anpassa sin verksamhet så att de ekologiska systemen och deras funktioner inte förstörs. Denna hänsyn tas lättast om planering och ansvar utövas av en sektorsövergripande myndighet. Regeringen föreslår därför en ny havsmyndighet, men behöver utreda organisationen av denna ytterligare.
Tron att målen i kampen mot övergödningen ska nås är rörande, men knappast förankrade i verkligheten. Regeringen laborerar med alla tänkbara styrmedel och åtgärder, men insatserna kommer ändå inte upp i de antal ton av kväve och fosfor som Sverige ska minska inom ramen för Helcom-samarbetet. Det beror mindre på bristande resurser än på att det är svårt att odla mat utan näringsförluster.
Men allt är inte hav och klimat. Medan regeringen får godkänt i sina profilämnen, får jordbruksminister Eskil Erlandsson en lerig känga för att ha misslyckats i en viktig fråga för den biologiska mångfalden. EU må vara en progressiv kraft i klimatarbetet och engagemanget för havsmiljön har ökat. Den svenska hagen maler dock kommissionen ner i ett fyrkantigt synsätt, främmande för svensk naturvård.
I jakten på enkla, mätbara kriterier definieras nu en hage utifrån antal träd per hektar när beslut om miljöstöd ska fattas. Om hagen hyser värdefulla arter eller inte spelar mindre roll. Här har regeringen vikt ner sig. Kattfoten finns snart bara i en eternellkrans på väggen. Bryr sig någon, detta ”naturens år”?