Ett antal båtar lastade med fredsaktivister och humanitära förnödenheter har än en gång försökt bryta den israeliska blockaden av Gaza och än en gång har Israels regering reagerat som inför en terroristattack eller en militär invasion. Förra gången dödades nio av aktivisterna och denna gång tycks alla medel ha varit tillåtna för att hindra båtarna från att överhuvudtaget lämna hamn.

Men än en gång kommer Israel inte att rubbas en millimeter i sin politik av omvärldens protester, bojkotter och fördömanden, snarare tvärtom. Ju mer omvärlden reagerar och protesterar – mot ockupationen och bosättningarna och blockaden och utvecklingen mot en apartheidstat – desto starkare tycks den inhemska uppslutningen bli bakom en politik vars utgångspunkt är att Israel för alltid kommer att vara hotat och hatat av omvärlden, att Israel är offret i konflikten, inte förövaren, och att Israel därför har rätt att göra i princip vad som helst för att skydda sig. Därav de oproportionerliga och närmast hysteriska israeliska reaktionerna och åtgärderna mot Gazaflottiljen. ”De kommer för att döda”, ba’im laharog, varnade Israels största dagstidning, Yedioth Ahronot, över ett uppslag, vilket anger tonläget i den israeliska offentligheten.

Så vad ska omvärlden göra? Naturligtvis fortsätta att reagera och protestera eftersom Israels politik förtjänar att reageras och protesteras emot, men hur göra det utan att förstärka den politik som ska försvagas?

Det är den fråga som Gazaflottiljen än en gång väcker.

Det har med rätta påpekats att omvärlden tenderar att intressera sig mer för den israelisk-palestinska konflikten än andra konflikter, men detta kan å andra sidan knappast förvåna någon eftersom detta är en konflikt som skär rakt in i den västerländska civilisationens kanske djupast rotade myter och föreställningar. Här finns ett flertusenårigt minfält av kollektiva fantasier och fobier och fördomar – religiösa, ideologiska och kulturella – som bara alltför lätt kan friläggas och utlösas av den som exempelvis vill förvandla en fredlig fartygsflottilj till en tungt beväpnad fiendearmada, och därigenom se till ett en aldrig så berättigad protestaktion får en annan verkan än den avsedda. I varje fall har dess förutsägbara verkan redan blivit att Israel i omvärldens ögon framstår som ännu mera självsvåldigt och fobiskt och i hemmaopinionens ögon som ännu mera ensamt och utsatt, med följd att konflikten om möjligt blivit ännu mera blockerad.

Detta är inte nödvändigtvis ett argument mot Gazaflottiljen – må den genast tillåtas att avsegla mot sin destination – bara mot dess frustrerande oförmåga att navigera i minerat vatten. Ja, mot allas vår oförmåga att med protester och aktioner – för att inte tala om kolumner och artiklar – få den israeliska opinionen att vända sig mot sin regering och dess extremistiska politik i stället för att sluta upp bakom den.

Likväl undrar jag om inte Gazaflottiljen hade kunnat vinna någon ynka distansminut på att i högre grad navigera med stöd av minnet och myterna i stället för att huvudsakligen ignorera dem. Exempelvis genom att medvetet anspela på den historiska händelse som fortfarande sitter djupt ingraverad i staten Israels kollektiva minne, den brittiska blockaden av överlastade båtar på väg mot Palestina med judiska överlevande från Hitlers Europa; ett huvudsakligen heroiskt minne av sänkta båtar och bordade båtar och internerade flyktingar och flyktingar återsända till läger i Tyskland.

Uppriktigt sagt var jag naiv nog att tro att detta minne skulle utgöra något slags spärr för Israels agerande gentemot den förra flottiljen, så förmodligen överskattar jag dess betydelse för eventuella kommande. En av de båtar som britterna under stor kalabalik bordade och stoppade hette i alla händelser ”Ulua” och avseglade den 24 januari 1947 från Trelleborg med 661 judiska överlevande ombord. ”Just när fartyget lade ut från kajen, strömmade juderesenärerna upp från mellandäcket som myror från en myrstack, och man fick en klar bild av hur överbefolkat fartyget var”, rapporterade Trelleborgs Allehanda.

Likväl tar ”Ulua” i Italien ombord ytterligare 700 judiska överlevande varefter hon den 27 februari prejas av brittiska minsvepare utanför Palestinas kust och passagerarna kastar konservburkar och glåpord mot de äntrande soldaterna som när tårgasen tar slut jagas över bord. Efter fortsatta äntringsförsök och upprepade varningsskott sätter ”Ulua” kurs mot en strandremsa söder om Haifa där hon går på grund och omringas av brittiska soldater och passagerarna förs till ett interneringsläger på Cypern.

1.350 tätt packade passagerare som så gott det går försöker göra motstånd, men ingen blir dödad, ingen blir allvarligt skadad, och alla når de så småningom sin destination.

Vad vill jag säga med detta?

Kanske bara att kollektiva minnen och myter inte enbart kan användas för att uppamma rädsla och misstro utan också för att ingjuta mod och tillförsikt, och i fallet med ”Ulua” från Trelleborg, att kasta ett besvärande historiskt ljus över den israeliska ovanan att skjuta först och fråga sedan.