Socialdemokraterna tror fortfarande att de borde ligga på en väljarandel långt över den verkliga. Det bäddar för bristfälliga politiska slutsatser.

Du pratar, sa Pomperipossa, ”Så många procent finns ju inte!” Jo då, fick hon höra, i Monismanien fanns det hur många procent som helst.

Astrid Lindgren skrev om marginalskatten för egenföretagare, som kunde summera till 102 procent. Men för summan av röster i val är 100 en absolut gräns. Denna obönhörliga matematik vägrar partierna godta.

Nya centerledaren Annie Lööw har satt upp 20 procent som sitt mål. Moderaterna siktar på omkring 35 procent i val. Folkpartiet vill tillbaka till åtminstone 10 procent. KD behöver säkra sådär 5 procent. Summa för alliansens partier: 70 procent.

Oppositionen har också ambitioner. Valresultat under 40 procent uppfattas av Socialdemokraterna som ”onormala”. Miljöpartiets språkrör känner ett lyft som bär mot 15 procent, särskilt i storstäderna. Vänsterpartiet ska inte längre ledas av en kommunist och bör då ha 7–8 procent inom räckhåll. Så de ”rödgröna” har aspirationer på över 60 procent.

Men regering och opposition har att dela på blott 90 procent nästa gång, eftersom Sverigedemokraterna och mindre partier nog tar 10.

Stackars partiledare, som ska leva upp till förväntningar som omöjligen kan infrias. De deklarerade eller implicita föreställningarna ligger åtminstone 40 procentenheter över vad som är matematiskt möjligt. ”Something’s got to give”, som Jack Nicholson skulle säga.

Problemet är vad föreställningarna leder till i form av politiskt beteende. Ta Socialdemokraterna, vilkas agerande förblir centralt för karaktären av den politiska debatten i Sverige. Partiet fick 30 procent i senaste riksdagsvalet. Det erhåller nu drygt 25 procent i opinionsmätningar. Eftersom redan 30 procent ledde till snabb avsättning av Mona Sahlin, har hennes efterträdare betinget att som en start föra partiet upp till cirka 35 procent.

Jämför då denna föreställning med broderpartiernas valresultat under 2011 i våra nordiska grannländer:

Danmark 24,8 procent

Norge 31,7

Finland 19,1

Vad redan denna jämförelse visar är att valresultat kring 30 procent för Socialdemokraterna inte är någon märkligt låg nivå i dagens flerpartisystem i Norden. Numera finns ju flera acceptabla alternativ för vänsterväljare. Vad som behöver förklaras är inte varför Socialdemokraterna i dag befinner sig i räjongen 25–35 procent, utan hur de så länge kunde ha en stabil nivå på 40–50 procent i Sverige. Det är denna senare nivå som är den avvikande, den ”onormala”, vid en vidare jämförelse.

Vanliga förklaringar är att de svenska socialdemokraterna höll sig vid makten så länge (bland annat med hjälp av det gamla valsystemet) att landet blev nästan synonymt med partiet, under decennier av fred och ökat välstånd. Det långa maktinnehavet gjorde det också möjligt att skapa en maktsymbios med världens starkaste fackföreningsrörelse, en tung stödkraft i val. Genom att förbli Maktpartiet drog man till sig dugande krafter för att sköta regerandet och kom inte – som broderpartierna i Tyskland och England – att uppfattas stå för ”benevolent incompetence” (välvillig inkompetens).

Även medelklassen gjordes beroende av välfärdssystemen – som gav mer med stigande inkomst – och stödde därför dryga skatter. Den borgerliga splittringen gjorde det möjligt att finna stödben vid behov. Kommunisterna var kommunister och något konkurrerande grönt parti fanns inte, ej heller något parti som vädjade till lågutbildades misstro mot stor invandring.

De här faktorerna har förändrats när vi skriver 2012. Det hindrar inte att S kan reparera något, främst bilden av kompetens. Men faran med att leva i en föreställning om allt under 40 procent som ett misslyckande är att partiaktiva och medier driver fram en känsla av desperation, som också för över till desperat politiskt handlande. Det visar inte vägen till långsiktigt förtroende, än mindre till regeringsförmåga.

Oppositionen är viktig i varje demokrati. Den är verkligt nyttig om den pekar på sådana underlåtenheter hos sittande regering som motsvarar verkliga framtidsproblem för landet. Motsatsen är en populism som inte är konstruktiv, utan bara lägger stenar i vägen för behövliga reformer. I arbetet med sin höstmotion om ekonomin var Socialdemokraterna på väg att finna ett tema som både är viktigt för landet och innehåller relevant kritik av regeringen. Det handlar om alliansens bristande intresse för en aktiv närings- och framtidspolitik i den nya globala miljön, för en dynamik och innovationskraft i Sverige bortom balans i statskassan.

Det vore synd om nervositet kring opinionsmätningar skulle föra Socialdemokraterna bort från denna viktiga och konstruktiva oppositionslinje, in i allmän vänsterpopulism om bidragssystem och företagsvinster. Där tycks vi nu vara. Desperation ersätter relevans och långsamt byggande av förtroende. Och allt börjar med felföreställningar om procenten.