Ingemar Hedenius gav 1949 ut sin beryktade pamflett "Tro och vetande". Någon religionsfrihet fanns vid den tiden inte. Ingen svensk kunde lämna kyrkan utan att gå in i ett annat trossamfund.
Skriften var en polemik mot de teologiska fakulteterna och Svenska kyrkan och blev ett framgångsrikt angrepp på detta totalitära bygge; teologerna fick huka bakom bokhyllorna i decennier efteråt. Det blev heller inte riktigt rumsrent i intellektuella kretsar att kalla sig kristen. Hedenius menade att rationalismen gjorde det omöjligt att tro på Gud med hedern i behåll.
Men 2002 blåser andra vindar. Det är inte längre fult att tro på Gud. Ibland verkar det nästan ha gått mode i religionen, kanske är det rent av en smula chict att kalla sig kristen. Också gränsen mellan tro och vetande har suddats ut i den postmoderna attacken på förnuftet. Hedenius påstås ha målat upp en nidbild av religionen som han sedan angrep med hela sin demagogiska styrka. Hans vetenskapssyn påstås föråldrad och han anklagas för att inte ha begripit att fysikernas utsagor måste "tolkas" precis som andra texter. Så lanseras en karikatyr av Hedenius där han likt en filosofins Fred Flinta går till angrepp mot trons subtila bygge med stenyxa.
Har kritikerna rätt? Sant är att han kunde vara oförsonlig. Sant är att utan draghjälp från DN och Herbert Tingsten hade budskapet knappast slagit igenom på bred front. Hans anklagelser mot kristna vetenskapsmän för ohederlighet skjuter definitivt över målet - i varje fall så länge de inte låter tron slå igenom i sin vetenskapliga gärning. Att tro på Gud behöver inte heller vara ologiskt. Om Guds existens varken kan bevisas eller motbevisas kan det vara rationellt att tro på honom - ty vad har man att förlora?
Men hade Hedenius fel när han ville skilja på tro och vetenskap? Nutida kritiker påstår att vetenskapen i grunden är en annan nu än 1949. Det som var "sanning" 1949 är inte längre en sanning. Mot det kan man invända att begreppet sanning inte kan stå för vilket påstående som helst. En naturvetenskaps-sanning ska kunna beläggas empiriskt och ha ett bra förklaringsvärde. Vetenskapliga sanningar kan heller aldrig betraktas som absoluta, nya hypoteser och faktafynd kan producera nya "datummärkta" sanningar. Har den grunden förändrats sedan 1949? Knappast. Big Bang-teorin existerade visserligen inte för 53 år sedan, men det fanns i dåtida fysik inget hinder för att teorin skulle kunna uppstå. Sant är att fysikerna har mycket litet att säga om tiden före Big Bang. Men det är inget bevis för Guds existens, bara ett konstaterande att vi inget vet. Kanske är människan helt enkelt för korkad för att komma upp med ett vetenskapligt svar om de allra yttersta tingen.
Biologi är begripligare än teoretisk fysik, att förstå Darwins utvecklingslära kräver inga matematiska specialkunskaper. Är det då så att biologin genomgått något paradigmskifte sedan 1949? Har utvecklingsläran fallit samman? Tvärt om. Genforskningen bekräftar utvecklingsläran. När vissa kristna politiker hävdar att skolorna ska undervisa parallellt i utvecklingsläran och Bibelns skapelseberättelse har de inte förstått skillnaden mellan tro och vetande.
Nu menar somliga teologer att det inte finns någon egentlig skillnad mellan vetenskap och tro. Man lutar sig mot postmodernt tänkande, som inte bara underkänner alla absoluta sanningar utan dessutom förnekar att påståenden kan ha olika förklaringsvärde. Allt handlar egentligen om tro. Den ena tron är inte sannare än den andra. Ur ett mycket snävt perspektiv är detta riktigt: information om yttervärlden måste alltid passera våra sinnen. Hela verkligheten kan i så fall avfärdas som en illusion eller hallucination. Då går det inte att skilja på tro och vetande, eller på tro och ren vidskepelse. Upphävs alla försök att dra gränser leder det till en fullständigt död verklighetsuppfattning som slutar i en gäspning.
Är då svensk kristendom densamma nu som 1949? Inte alls. Statskyrkan finns inte längre, kvinnor får bli biskopar, homosexualitet är inte längre synd, om himlen svävar teologerna på målet och helvetet har gått upp i rök. Numera tycks man kunna tro på vad som helst -- kristaller, språkspel, hemmagjorda ritualer - och ändå kalla sig kristen. Trots en viss förvirring ter sig svensk kristendom numera för beskedlig för att utsättas för den salva Hedenius avlossade 1949.
Men på den internationella arenan är läget långt bistrare: påven är fortfarande ofelbar, alltså är det inte tillåtet att kritisera honom för att han förbjuder preventivmedel och aborter. I vårt katolska grannland Polen görs numera så gott som inga legala aborter, medan de illegala, som blivit en lukrativ affär, sägs överstiga 100 000. Påvens kondomförbud bidrar till spridningen av aids, inte minst i Afrika. Därför är Vatikanen fortfarande ett av de största globala hoten mot kvinnors hälsa. Många religioner hotar de mänskliga rättigheterna. Muslimsk fanatism och religiösa judars tro att de har gudomlig rätt till ett Storisrael kostar människoliv. Därför är den postmoderna teologins sammanblandning av tro och vetande inte någon oskyldig lek. En debatt i Hedenius anda är angelägen - men i så fall ur ett globalt perspektiv.