Richard Cantillon är ett okänt namn i debatten om Riksbankens lågräntepolitik och de stigande fastighetspriserna. Det är synd, för Cantillon, en irländsk ekonom, bankir och börsspekulant på 1700-talet, var först med att poängtera att effekten av penningpolitiken beror på de kanaler genom vilka nya pengar pumpas in i samhällsekonomin, på vem som får pengarna och vad de används till.

Dagens kris har gjort det urgamla resonemanget kring den så kallade Cantillon-effekten aktuellt. Det riktar nämligen uppmärksamheten på hur strukturen på kreditväsendet, det vill säga hur den finansiella tillsynen, skattesystemet, konkurrensen och den juridiska ramen, samverkar med Riksbankens politik. Träffsäkerheten hos penningpolitiken avgörs således av de beslutsfattare som formar de finansiella spelreglerna – inte av Riksbanken som bara har ett medel, nämligen styrräntan.

De två grannländerna USA och Kanada är slående exempel på vad kreditväsendets infrastruktur kan betyda. De har haft samma penningpolitik med låga räntor under lång tid. USA har fått en husprisbubbla som slutat i bråddjup bolånekris. Men Kanada har inte hamnat i fastighetskris – inte än, säger pessimisten. Skillnaden mellan de bägge länderna förklarar experterna med olikheter i de finansiella spelreglerna. Kanada har valt hårdare tillsyn samt mer restriktiva regler för bolån och belönats därefter.

Jämförelsen är av intresse för Sverige. Riksbanken har följt samma ränteväg som USA och Kanada. Nu trycker Riksbanken frenetiskt in nya pengar i svensk ekonomi för att möta den globala krisen. Kreditökningen kanaliseras i betydande utsträckning till fastighetsmarknaden. De svenska huspriserna har sedan 1990-talets finanskris stigit mer än de amerikans­ka huspriserna – innan den amerikanska bolånekrisen bröt ut och huspriserna störtdök i USA.

Vår kris är emellertid en exportkris – inte en bostadskris som i USA. Exporten av Volvobilar kan inte hållas uppe med låga räntor i Sverige. Förvisso hjälper Riksbankens expansiva lågräntepolitik. Kronans kurs försvagas vilket dämpar fallet i exporten. Företagen kan låna för att hålla hjulen rullande. Hushållens konsumtion gynnas av att räntan på banklån har sjunkit kraftigt.

Dagens låga styrränta är inte långsiktigt hållbar. Den måste förr eller senare höjas. Då finns risken att vi på nytt överraskas av en fastighetsbubbla som brister med dystra konsekvenser. Uppgången i bopriserna har kusliga likheter med den fas då en finansiell bubbla pumpas upp.

Den svåra krisen kräver låga räntor, men låga räntor bidrar till en boprisinflation som kan bli morgondagens kris. Dilemmat för penningpolitiken kan reduceras genom åtgärder som förbättrar ramverket för finansmarknaden. Här är det regeringen, finansdepartementet och Finansinspektionen som bestämmer – inte Riksbanken. Riksbankens plats är snarast på läktaren medan andra förbättrar träffsäkerheten hos penningpolitiken.

En utmärkt första åtgärd är att omedelbart privatisera eller lägga ner det helstatliga SBAB, Sveriges Bostadsfinansieringsbolag. Med statligt ägande i ryggen har SBAB spelat en aggressiv roll i borallyt. SBAB kan ta större risker och samtidigt få lägre finansieringskostnader än privatägda banker. Att läsa SBAB:s hemsida kan snabbt sluta med ett bolån.

Att en statligt ägd institution fungerar som förste pådrivare i lånekarusellen är välkänt. Under den förra svenska husbubblan var den statliga Nordbanken inblandad i de värsta dumheterna. Staten nödsakades att ta över sin egen bank för att rädda den från konkurs. SBAB är det närmaste vi kommer en svensk Freddie Mac och Fannie Mae, de halvstatliga bolåneinstituten i USA vars generösa bolån bidragit till den finansiella härdsmältan. Kanada har där­emot inte några liknande institutioner.

En annan väg för att dämpa bostadspriserna är att göra bostadsmarknaden rörligare. Det existerande beståndet av bostäder kan användas mer effektivt. Ett medel är att helt ta bort resterna av hyresregleringen och därmed få till stånd en större omsättning av hyreslägenheter. Ingen ska – som nu – behålla en hyreslägenhet av fruktan att inte komma in på hyresmarknaden i framtiden. En avreglerad hyresmarknad medför också att lägre räntor bidrar till sänkta hyror. Denna effekt ses i dag bara på kontorshyrorna i Sverige. Marknaden för andrahandsuthyrning av villor och bostadsrätter kan också förbättras genom ändrad beskattning och lagstiftning.

En tredje väg är att den statliga tillsynen rörande bolån skärps – en uppgift för Finansinspektionen. Slutligen kan husprisuppgången motverkas genom en långsam sänkning av kapitalbeskattningen. Då kommer boendekostnaden automatiskt att stiga genom att ränteavdraget för lån minskar i värde.

Alan Greenspan, förre chefen för den amerikanska centralbanken, ansåg att centralbanken ska ta hand om bubblor först när de spruckit. Bolånekrisen i USA ger oss det motsatta budskapet. Nu vet vi att en politik som ignorerar prisbubblor bär fröet till kommande krasch. Det förstod redan Cantillon. Han gjorde sig nämligen en enorm förmögenhet genom att sälja innan den stora finansbubblan 1719–20 sprack.

Vi vet också att det tar tid för strukturella reformer att dämpa tillväxten i huspriserna. Spelreglerna för kredit- och bostadsmarknaden bör därför förbättras snarast – för att minska risken för framtida kris.