Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Dollarjaktens återkomst

Bristen på dollar har åter blivit ett hinder för investeringar och tillväxt. Denna gång är det inte ett krigshärjat Europa utan råvaruexporterande utvecklingsländer som plågas av brist på gångbar valuta.

Omedelbart efter andra världskrigets slut infördes ett nytt begrepp i den ekonomiska ordboken: ”dollarbrist”. De europeiska ekonomierna brottades med omfattande krigsskador och en mängd hinder för sina bemödanden att återuppbygga sin industriella bas. I USA fanns den utrustning som saknades, men utan tillgång till dollar kunde Europas ekonomier inte skaffa sig de produktionsmedel de behövde för att öka sin export.

Med begränsade reserver (om några alls) av hårdvaluta, dollar eller guld, till förfogande och inga utsikter att få in dollar genom export försökte de krympa sina underskott i bytesbalansen genom att hålla nere importen från andra (mestadels) europeiska länder. Förhoppningen var att man därmed skulle kunna samla ihop tillräckligt mycket dollar för att kunna köpa kapitalvaror från USA.

Eftersom flera länder tillämpade samma taktik i en miljö fylld av kapitalkontroller, och de officiella växelkurserna var knutna till dollarn, florerade en parallell valutamarknad. Den svarta marknadens kurs (i förhållande till den officiella växelkursen) rusade i höjden i de flesta europeiska länder (och i Japan) i 1950-talets början och nådde nivåer som vi nu förknippar med ”instabila” tillväxtmarknader.

I dag, 70 år senare, ser vi återigen ”dollarbrist”, trots den breda globala trenden att föra en mer flexibel växelkurspolitik och att låta kapital röra sig friare över nationsgränserna. I många utvecklingsländer har den enda marknad som blomstrat de senaste två åren varit den svarta marknaden för utländsk valuta. Parallella valutamarknader, mestadels för dollar, är tillbaka.

Den här gången beror dollarbristen inte på att länderna måste återuppbyggas efter ett krig (även om det i vissa fall också är en bidragande faktor). Däremot har flera länder i Afrika, Mellanöstern, Centralasien och Latinamerika – främst Venezuela – drabbats mycket hårt av fallande olje- och råvarupriser sedan 2012.

Efter en långvarig och spektakulär högkonjunktur för råvaror sedan början av 2000-talet, främst till följd av Kinas stora investeringar, stod många råvaruexportörer med historiskt stora reserver av utländsk valuta. Dessa krigskassor hölls huvudsakligen i dollar, särskilt i form av amerikanska statsobligationer.

Under de glada åren var många centralbankers stora problem troligen att undvika eller motverka valutaappreciering. I denna feberheta miljö gick en del länder ännu längre och knöt återigen sin valuta till dollarn.

För de länder som höll fast vid rörligare växelkurser – Ryssland, Brasilien och Colombia bland många andra – utlöste fallet i olje- och råvarupriser en våg av valutakrascher. De som bibehöll stelare valutaarrangemang förlorade i stället snabbt reserver. Eftersom prisnedgången blev bestående har kapitalkontrollerna skärpts och fasta växelkurser justerats eller övergivits. Att hota, bötfälla eller fängsla dem som handlar med valuta på den svarta marknaden har inte varit vidare framgångsrikt.

Dollarbristen har blivit akut i Egypten, Nigeria, Iran, Angola, Uzbekistan och Sydsudan med flera länder. I Burma, där det 2012 gjordes ett försök att etablera enhetliga växelkurser, har den svarta dollarmarknaden fått nytt liv.

Fenomenet är långt mer utbrett, komplicerat och mångskiftande, men det är lärorikt att studera de mer extrema fallen.

En genomgång av tidningsartiklar från 2000 till 2016 där uttrycken ”dollarbrist”, ”svart marknad” och ”parallella marknader” för utländsk valuta förekommer tyder på att dollarbristen eskalerade under den globala finanskrisen 2008. Ökningen sedan 2014 har dock varit mer ihållande.

Att man låtit valutan flyta har inte helt eliminerat vinsterna på den parallella marknaden i länder som Nigeria eftersom dollarn alltjämt i realiteten är ransonerad. Samtidigt stimulerar inte depreciering eller devalvering exporten i någon större utsträckning eftersom en enda eller några få råvaror (vilkas priser ligger kvar på låg nivå) dominerar dessa länders exportsektorer, samtidigt som offentliga och privata skulder är i dollar.

Ett mycket större orosmoln är att dollarbristen har blivit till livsmedelsbrist i länder som exempelvis Egypten och Venezuela, och även i stora delar av Afrika söder om Sahara. Det beror på att dessa länder är starkt beroende av livsmedelsimport. Den minskade importen, som leder till knapphet, och de kraftigt stigande svartabörspriserna utsätter de mest sårbara befolkningssegmenten för högst påtagliga risker.

Marshallplanen med sina generösa lån var konstruerad för att mildra dollarbristen i Europa efter kriget. Någon modern motsvarighet syns inte vid horisonten. I dagens läge finns det större anledning att förvänta sig en variant av 1980-talet där fler tillväxtmarknader och utvecklingsländer vänder sig till IMF för att få hjälp med åtgärder. Detta kan kanske bli ett tillfälle för Kina att fylla ett tomrum högst upp.

Översättning: Margareta Eklöf
Copyright: Project Syndicate

Carmen Reinhart har en professur

Carmen Reinhart har en professur med inriktning på internationell ekonomi vid Harvard Kennedy School of Government.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.