Globaliseringen: Den växande obalansen mellan arbete och kapital.
För tjugo år sedan bodde 90 procent av världens fattiga i länder som också var fattiga. Då var det inte orimligt att ge utvecklingsbistånd på en nationell nivå. Om ett fattigt lands ekonomi utvecklades skulle det också efter hand gynna dess fattigaste medborgare.
Men så ser det inte ut längre. Enligt British Institute of Development Studies bor omkring 75 procent av världens 1,3 miljarder extremt fattiga (de som lever på mindre än 1,25 dollar om dagen) i länder som enligt Världsbanken har en medelinkomst som gör att de inte längre klassificeras som fattiga.
Bakom dessa siffror ligger en framgångsrik ekonomisk globalisering som har skapat en ny medelklass i tidigare utvecklingsländer, framför allt i Sydöstasien men även i Sydamerika och Afrika. Men det innebär också att fattigdomsbekämpning har blivit en nationell snarare än en internationell fråga.
När FN förra månaden utvärderade problemen med att uppnå de så kallade millenniemålen – bland annat att ha halverat andelen mycket fattiga i världen till 2015 – var det många deltagare som framhöll att det internationella biståndet blivit ineffektivt. De verkliga problemen är de sociala klyftorna och bristen på sociala rörelser och institutioner i de nya ”medelinkomstländerna”.
1800-talets industrialisering i västvärlden skapade också orimliga sociala klyftor. Men dessa kunde ofta övervinnas på nationell nivå genom politiska reformer som till slut ledde fram till den moderna välfärdsstaten.
Men hur ska man få till stånd en liknande utveckling i en globaliserad värld? Detta är en av de grundläggande frågor som Bror Perjus brottas med i en intressant nyutkommen bok, ”Ett annat ord för mord” (Premiss).
Perjus, som varit redaktör för Livsme-delsarbetareförbundets tidning Mål & medel, betraktar i grunden globaliseringen som både oundviklig och önskvärd. Den globala marknadsekonomin är bra för mänskligheten, menar han – om den kan fås att fungera ”inom ramar som bestämts genom effektiva globala demokratiska beslut”.
Det kan ju låta lite tulipanaros. Som Världsbankens tidigare chefsekonom Joseph Stiglitz har konstaterat: ”Tyvärr har vi ingen världsregering… som kan övervaka globaliseringsprocessen på ett liknande sätt som de nationella regeringarna gjorde när de ledde motsvarande process på nationell nivå.” Men Perjus menar att globaliseringens grundläggande problem är den obalans den skapat mellan de stora multinationella företagen och deras anställda. Han ser relationen mellan fackföreningar och arbetsgivare som avgörande för demokratin. Båda parter behövs, men det måste finnas spelregler som gör att de blir jämställda.
Detta illustreras av den dramatiska kampen för fackliga rättigheter i Guatemala som växte till en världsomspännande protest mot Coca-Cola i början av åttiotalet. I korta drag handlade det om en sällsynt brutal lokal företagsledning som misshandlade och lät mörda arbetare som ställde fackliga krav. Moderbolaget i USA tvådde sina händer. Företagets policy var att inte lägga sig i de interna förhållandena i de länder där produkten tillverkades på licens.
Men i takt med att den internationella fackföreningsrörelsen lyckades sprida kunskaper i omvärlden om vad som pågick i Guatemala växte protesterna. Kyrkor och andra delar av civilsamhället började engagera sig och till slut tvingades Coca-Cola att backa.
Denna framgångsberättelse, som berättas med kraft och inlevelse, är inspirerande. Men den är också nästan trettio år gammal.
Hur ser det ut i dag, varför uppmärksammas inte de fackliga frågorna mer i globaliseringsdiskussionerna? Till en del får vi i medierna ta på oss ansvar. Gatukravaller och svarta blocket är mer upphetsande att skriva om än tålmodigt fackligt arbete. Perjus klassiska reformism hamnar duns mellan stolarna när globaliseringsivrare och antiglobalister drabbar samman.
Men fackföreningsrörelsen har också haft svårt med internationalismen just på grund av de konkurrensförhållanden som globaliseringen skapar. Jag är långt ifrån säker på att den alltid kan spela den ledande roll som Perjus önskar, men i ett vidare perspektiv har han rätt. Ett växande internationellt civilt samhälle av fackföreningar och andra organisationer krävs för att begränsa de stora företagens makt och stödja en global ekonomisk reglering.