Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Dags att höra samernas historia

Kolumen – Maja Hagerman.

Samerna var länge offer för den svenska rasideologin. Fortfarande är det märkligt tyst om samiska frågor i riksmedierna.

Samiska frågor är egendomligt osynliga. Som om de inte angår oss andra i Sverige, utan kan förbigås med tystnad. Faktum är att landets 300 vargar drar till sig betydligt mer uppmärksamhet i riksnyheterna. Tystnaden fanns där redan när jag gick i skolan, inte ett ord på samiska fick jag lära mig. Det är bara några år sedan det samiska språket för första gången togs in i en lärobok i svenska. Kartor över Norrland visades i geografin, men aldrig någon där man såg samebyarnas marker.

Långsamt håller ändå något på att hända. Minoritetspolitiken har moderniserats sedan Sverige blev EU-medlem. På senare år har det också kommit mängder av ny samisk litteratur. Då tänker jag inte färgglada praktverk om hemslöjd och naturskönhet i fjällen, utan böcker om rättsfrågor och historia. Den samiska historien håller nu för första gången på att ta plats där den hör hemma, i svensk historia. ”Stulet land. Svensk makt på samisk mark” är en digert lärd och innehållsrik bok av Lennart Lundmark som kom för några år sedan. Nu har ännu en viktig bok kommit ”Tusen år i Lappmarken. Juridik, skatter, handel och storpolitik” av Lilian Ryd och Tomas Cramér. Det är en lättläst, personligt skriven berättelse om Lapplands okända historia, och om hur det gick till när staten tog ifrån samerna deras rättigheter.

Den stora omsvängningen skedde när rastänkandet slog igenom i Sverige under 1800-talet. Enligt tidens lärdom var samer ett underlägset folk, de hade blivit kvar i ett lägre utvecklingsstadium. Så det var bara en tidsfråga innan samekulturen skulle gå under, fick ämbetsmännen lära sig. Självklart kunde ett underutvecklat folk inte äga någon egen mark eller ha några dokument i bevis för sin sak. Utan att ens leta i arkiven och plocka fram de gamla rättsliga handlingar som faktiskt låg där, började länsstyrelserna behandla den mark ovanför odlingsgränsen, som sedan gammalt tillhörde lappbyarna, som ägarlös. Omföringen försiggick godtyckligt i jordeböcker. Det gick till så att lappbyarnas marker försågs med etiketten till ”krono”, och därmed i ett penndrag fick ändrad status. Trots att samer redan i århundraden hade betalat skatt till kronan, på samma sätt som adel, bönder och andra markägare i riket för att kunna nyttja sina marker i skydd av en svensk rättsordning.

Samerna skulle gå under, det ansågs bara vara en tidsfråga. I väntan på det skulle samebarn inte undervisas tillsammans med svenska barn. Nej, de skulle gå i skolkåtor där bildningsmålen var lägre än i folkskolan, så att skolan ”icke avvänjer barnen från nomadlivet”. I den läsebok som togs fram för Lappskolan i början av 1900-talet stod inte ett ord om de rättigheter samer haft ända sedan 1300-talet. Det är den förlorade historien som är på väg tillbaka nu, som berättar om samer som i hundratals år tidigare var respekterade handelspartner och viktiga för riket som upprätthållare av gränser i norr. Invånare inlemmades i rättssamhället med domstolar, egna länsmän och nämndemän, som förr var betrodda av staten att döma i arvs- och markfrågor.

Men 1800-talets idéer om samer som ett mindervärdigt folk levde kvar länge under ytan i lagstiftning, undervisning och journalistisk. Ännu i Folkhems-Sverige ansågs att samernas näringar skulle avvecklas naturligt. Renskötsel, jakt och fiske var inte viktiga för tillväxten i världens modernaste land, så samerna borde uppmuntras att ägna sig åt något meningsfullt i stället.

Förvånad kan man konstatera att det fortfarande hörs så lite i riksmedier om samiska nyheter, som man talar om exempelvis på ”Oddasatt” i tv. För en tid sedan höll sametinget ett av sina få årliga plenum i Östersund. En av de viktigaste frågorna där var de storskaliga markexploateringar som nu pågår för nya gruvor.

Naturligtvis är gruvorna välkomna på många orter. Men de påverkar samtidigt renskötsel och andra näringar och kulturella traditioner i naturlandskapet. Och så medför de säkerhetsrisker som man måste leva med i hundratals år framåt. En ny gruva kanske fungerar i 20 år (ett tidsperspektiv gruvbolag ofta använder), men gruvdammens giftiga innehåll finns kvar betydligt längre. Föroreningarna i förgiftat vatten berör långt fler än dem i gruvans närhet. Flera gruvprojekt ligger i älvdalar, nära vattenkraftverk där dammarna redan är gamla och behöver rustas upp, en del av dem läcker redan. Sprängningar och ny tung lastbilstrafik i deras närhet ökar påfrestningarna.

Men ingen verkar fråga sig vad det finns för planer på att minimera riskerna för att en vattenkraftverksdamm ska brista och dra med sig en gruvdamm längre ned längs älven, som forskare May-Britt Öhman vid Uppsala universitet har påtalat.

Det är dags att börja lyssna mer på invånarna i norr, deras krav på delaktighet, säkerhet och historiska rätt, nu när exploateringarna av naturresurser i Lappmarken pågår för fullt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.