Fler ceremonier än kristna borde få plats i kyrkorna. Men starka krafter vill ha dem som en bastion för etnisk svenskhet.
Pappa brukade tala om sin hädanfärd som ett lyckligt ögonblick. Han skulle stå i en vinglig liten båt och dra upp nät en blåsig ovädersdag, tänkte han sig. Och så plötsligt dråsa över bord med himmel och hav omkring sig. Han mötte slutet i en stillsam sjukhussäng i stället. Men vi satte ändå en tecknad aktersnurra i dödsannonsen. En utombordare som till formen påminde om ett kors. Men det krävdes övertalning att få in en dödsannons med båtmotor i tidningen, för då för sexton år sedan var korsen ännu legio.
Förändringen har gått fort. Spelkort, hockeyhjälmar, inget förvånar längre. Det har blivit tydligt, inte bara i dödsannonser, att religion numera är en privatsak. Många vill sätta personlig prägel även på ceremonierna i sina liv, och förväntar sig att få vara delaktiga också i kyrkan. Men för prästen kan det vara riskabelt att frångå en föreskriven liturgi. Exempelvis ändra orden i vigseln och låta brudparet avge ett löfte de skrivit själva. Prästen kan bli anmäld för domkapitlet och faktiskt få sparken.
Men vi vet vad som väntar. Dagens och ännu mer morgondagens Sverige kommer att vimla av älskande par med helt olika religiös bakgrund. De kommer att gifta sig och få barn, och söka efter olika sätt att smälta samman sina traditioner. De kommer inte att acceptera att bara kapa banden med det gamla, utan söka efter kompromisser.
När kyrkan och staten skildes åt för elva år sedan kan man säga att kyrkorna bytte ägare. Om de förut hade ingått i en organisation inom staten, kom de nu att tillhöra ett enskilt samfund. Det var en stor förändring eftersom dessa landets äldsta hus förut hade varit en del av hela samhället, bekostats av alla och varit viktiga inte bara för gudstron, utan även i politiken och vardagslivet. Varje sockenkyrka ingick som en kugge i samhällsbygget. Och fortfarande är rummen på många orter de största, mest praktfulla och traditionsbundna på mils avstånd.
I Härnösands stift har två gudstjänstrum häromåret tagits ur bruk, Ulvö kapell och Murbergskyrkan. De har avlysts i en särskild gudstjänst av det skälet att Länsmuseet Västernorrland, som äger just dessa kyrkor, bestämt att rummen även skulle få användas för borgerliga vigslar och andra borgerliga förrättningar. Alltså: församlingen ansåg att en kyrka där en borgerlig ceremoni hållits måste avkristnas. Det var inte möjligt att hålla gudstjänst därinne längre, påstod man (vilket sedan visat sig inte stämma).
I Seglora kyrka, som ägs av Skansen, har man för att undvika en liknande hätsk reaktion som den museibeslutet väckte i Ångermanland valt att inte släppa in borgerliga ceremonier. Museichefen i Härnösand har för övrigt nu i veckan blivit petad från sin post utan motivering, av en nytillträdd museistyrelse med en kristdemokratisk ordförande.
Men visst borde väl kyrkobyggnaderna i framtiden kunna användas mer, även till högtider där fler än en livsåskådning får plats? Det handlar ju inte om att förändra den kristna gudstjänsten, dopet, vigseln eller begravningen. Utan om att tolerera att det på samma golvyta även ordnas högtider med annorlunda utformning. Som kanske även innehåller en sura ur Koranen eller en ateistisk välgångsönskan. Ceremonier som en mångkulturell och kanske sekulär familj också får plats i. De som inte vill bli tvingade att välja mellan ett renodlat kristet dop och något annat.
Ett sådant förändringsarbete pågår redan i det tysta på många håll inom Svenska kyrkan, under vidsynta prästers medverkan och med församlingars goda minne. Men det handlar om en dragkamp. För starka krafter vill hellre att Svenska kyrkan ska vara en bastion för etnisk svenskhet, ett motståndsfäste mot samhällets ”islamisering”.
För snart tio år sedan hölls Fadimes begravning, i början av februari 2002. Ett stort ögonblick då nationalhelgedomen Uppsala domkyrka öppnades för en ceremoni för både kristna och muslimer. Kronprinsessan Victoria var där, liksom ärkebiskopen och riksdagens talman, och de fick höra domprosten läsa såväl en välsignelse som en mening som inleder varje sura i Koranen. Jag fällde en tår – av glädje – för det var så hoppingivande att detta högtidliga gamla rum kunde få en sådan användning. Och samla så många kring något att vara överens om.
Uppfinningsrikedom kommer att behövas. Lösningen kan inte vara att skambelägga det som sitter djupast inne i varpen av vår samhällsväv. Eller påstå att detta arv utgör ett hot mot någon av annan tro eller mot den som inte vill avge trosbekännelse. Lösningen måste vara en annan – att släppa in nya trådar och väva vidare. Hitta former där människor får plats att vara högtidliga, andäktiga, och kanske religiösa, tillsammans.