Fram till Olofssons tillträde 2001 plågades det borgerliga samarbetet av återkommande splittring, som allvarligt försvårade möjligheten att utmana Socialdemokraterna. Under decennier kunde S-ledare som Göran Persson, Ingvar Carlsson och Olof Palme glänsa i rege-ringsfrågan och peka på motståndarlagets inbördes oreda.
Argumentet hade onekligen fog för sig. Vid de få tillfällen som de borgerliga fick chansen att regera (1976–82 och 1991–94) övergick glädjen att välta Socialdemokraterna från Rosenbad i konflikter och upplösning.
Centerledaren Thorbjörn Fälldin gav motståndet mot kärnkraften maximal laddning i valet 1976, vilket förgiftade samarbetet inom regeringen och senare spräckte den. I drygt 30 år förföljde energipolitiken de borgerliga. Fälldin dramatiserade frågan så att den blev omöjlig att hantera.
Det var motsägelsefullt eftersom han i grunden är en praktiskt orienterad person.
I början av 90-talet var det laddat för problem igen, då Centerledaren Olof Johansson gjorde Öresundsbrons vara eller icke vara till en samvetsfråga. När det blev skarpt läge sommaren 1994 valde Johansson att lämna regeringen Bildt i protest mot planerna på en fast förbindelse till Danmark. C-ledarens känslomässiga och infantila utbrott mot bron var obegripligt redan på 90-talet, och har knappast åldrats fördelaktigt.
Maud Olofssons historiska bedrift är att hon lyckats lösa upp Centerns gamla låsningar och se det större perspektivet. I valet 2006 hade Socialdemokraterna regerat Sverige 88 procent av tiden sedan 1932. Det fanns ett skriande behov av en maktväxling.
Inte minst tack vare Olofssons insatser var de borgerliga partierna bättre förberedda än någonsin på att axla regeringsansvaret. För första gången i historien framstod de som mer enade och harmoniska än Socialdemokraterna och deras samarbetspartier.
Samtidigt genomdrevs en radikal förändring av Centern, som syftade till att ersätta den gamla landsbygdsprofilen med en liberal, urban och modern framtoning.
Med facit i hand är det tydligt att Maud Olofsson var skickligare på att kritisera Socialdemokraterna än på att genomföra sin politik som näringsminister. Hon klarade inte av att infria de förväntningar som byggdes upp under de eldande oppositionsåren. När hennes frihetliga agenda skulle omsättas i propositioner maldes många förslag ned av Anders Borgs finansdepartement. Och hennes insatser för statliga bolag som SAS och Vattenfall har kännetecknats av hattighet, bristande professionalism och sviktande förmåga.
Maud Olofssons omdöme har då och då spelat henne ett spratt, som när hon inför euroomröstningen 2003 bjöd in en brittisk debattör till Almedalen som jämförde EMU med Hitlers rike. När Olofsson skulle förklara sin gästs plats på scenen kontrade hon med att ”Hitler gjorde ju tokiga saker”. För att ytterligare strö salt i såren babblade Olofsson om att ja-sidan bjudit in den tyske utrikesministern Joschka Fischer till Sverige: ”Han har varit terrorist, ska inte han få komma heller?” I sin förnyelse av Centerpartiet valde Maud Olofsson att släppa den gamla profilfrågan om att hela Sverige ska leva. Det var också svårbegripligt, inte därför att tidigare krav på omfattande skatteutjämning eller subventioner till glesbygd träffade rätt utan för att det i botten finns en viktig fråga om levnadsvillkoren utanför storstäderna.
Det handlar om förutsättningar för grundläggande samhällsservice och infrastruktur, om kvalitet på skolor, sjukvård och rättsväsende, om möjligheterna att hålla ihop Sverige.
Det handlar även om en förståelse och ett intresse för de samhällsproblem som finns bortom Stockholm, Göteborg och Malmö.
Om detta talar Maud Olofsson alltmer sällan, trots sin uppväxt i Västernorrland. Hennes fokus ligger mer på Stureplan än på Högfors.
Men det ena borde inte utesluta det andra. Veckans uppmärksamhet kring Norrbottens landshövding Per-Ola Eriksson belyser saken. När han kämpar mot en rigid tolkning av strandskyddet i avfolkningsbygd, då blir reaktionen i riksmedierna att han begått en synd. Var finns det parti som vänder på perspektivet och frågar varför glesbygden bedöms efter samma hårda måttstock som Stockholms skärgård. Hur ska städer som Avesta, Boden och Kramfors kunna locka till sig advokater, läkare och entreprenörer om man inte ens kan få investera i attraktiva och ofta öde naturmiljöer? Om den borgerliga alliansen ska vara en allians för hela Sverige, behöver den ett vitalt Centerparti som då och då tar ned storstadsmänniskorna i Moderaterna och Folkpartiet på marken. Detta har blivit ännu viktigare efter att Oskarshamnsbon Håkan Juholt valts till S-ledare.
I regeringen finns en klok smålänning som skulle kunna vattna, vårda och ympa Maud Olofssons förnyelseträd. Han heter Eskil Erlandsson, har varit jordbruksminister i fem år och står stadigt med fötterna på jorden. Han har den förankring som alliansen ofta saknar och som Centern behöver för att klara sig kvar i riksdagen.
Jag vet inte om han har förutsättningar att bli lika historisk som Maud Olofsson. Men jag sätter ändå en grön fyrklöver på honom.