Kolumnen: Lena Andersson om EU-motståndets byreflex.
En cell är enklare uppbyggd än en människa. Inte lika snårig, komplicerad och omöjlig att förstå. Man skulle därför kunna säga att ingen behöver människor när det finns ett så ursprungligt liv som celler. Ändå vill man när man har fått smak på människan inte undvara henne, trots det oöverskådliga, obegripliga och vanskliga system hon utgörs av. Cellens solida men enformiga enkelhet räcker inte riktigt.
Ju mer sammansatt struktur, desto besvärligare att omfatta och överblicka. Familjens gemensamma beslutsfattande är mer komplicerat än individens, men enklare än kommunens. Att EU är svårfattligt, snårigt och trögt, och att detta är dåligt, får vi höra hela tiden. Det är till och med en vanlig förevändning för att inte rösta. Medierna förklarar och förklarar i ändlösa grafiker hur besluten rör sig mellan institutionerna innan de blir lag i Sverige. Inför riksdagsvalen förlorar de sig av någon anledning aldrig i redogörelser för utskottsdetaljer eller hur turerna går mellan Lagrådet och riksdagen. Och det allt annat än enkla förhållandet mellan kommunfullmäktige, kommunstyrelsen, nämnderna, rotlarna, stadsledningskontoret och medborgarna förbigås med tystnad inför kommunalvalen. Men med EU råder en besatthet inför dess omständliga uppbyggnad.
Det måste vara en gammal byreflex inför allt utländskt som otäckt, ohederligt och grumligt.
EU-motståndarna riktar helt in sig på krångligheten, kallar den odemokratisk och anför den som ett skäl att inte delta. Om Sverige inte vore en nation utan bestod av självständiga kommuner är jag säker på att just dessa personer skulle motsätta sig att Sverige blev en union. För storskaligt och obegripligt, skulle de hävda, och Stockholm ligger för långt bort; Riksbanken ska inte bestämma över penningpolitiken runt Torne träsk.
Och om det inte fanns några kommuner utan bara autonoma byar med byalag skulle samma personer vara emot att underställas tätorten där ett finmaskigt system av onödiga kommunala instanser och kontrollorgan byggts upp för makthungriga politikerbroilers att ha lekstuga i och berika sig.
I själva verket är snårigheten ett tecken på civilisation, så länge den inte blir självändamål och absurdistisk. Så fort en människa möter en annan uppstår förändring, besvär och kompromisser. Ändå möts vi hela tiden och vill inget annat. Och cellen strävar oavlåtligt efter att bli något mer än den är; den har det för torftigt där ensam i vattenpölen.
På en debatt hör jag Junilistans Sören Wibe tala om hur oöverskådligt och komplicerat beslutsfattandet i EU är. Maktdelning är plötsligt sinnebilden för odemokrati, och avancerade system för röstviktning där länders storlek vägs mot enskildas röstkraft för att skapa beslutsfähighet och undvika förfördelning, ger han ett löjets skimmer. Direkt snurriga är Wibes tankar om att det är odemokratiskt att inte låta folkomröstningsnejet till euron gälla i evighet. Demokrati brukar utgöras av att gamla beslut omprövas. Annars kunde folket haft en rejäl omröstning i varje fråga 1921 och sedan lagt ner riksdagen.
EU kanske är en historisk parentes, men under tiden kan man som omväxling till allt klagande förundras över den statsvetenskapliga sinnrikedomen i systemet, där de som tänkt ut det trots allt ansträngt sig för att det ska ha folklig förankring och samtidigt vara effektivt, och ändå tillräckligt trögt för att hindra galenskaper. Självklart måste en så stor apparat ha ett mycket komplext styrelseskick. Och givetvis måste det råda maktdelning i en konfederation, inte strikt parlamentarism som i Sverige. De intrikata vävar som demokratiska länders styrelseskick utgör, liksom överstatliga unioner, är ett under av statsvetenskaplig evolution. Men folkbildning i statsvetenskap existerar inte i svensk offentlighet, och då avser jag inte hur något styrs utan varför det anses ändamålsenligt att det styrs som det gör. Demokrati ovanför cellnivå är ju inte så enkelt som att ständig folkomröstning skulle maximera folkmakten. Demokratin är ohyggligt invecklad även i Sverige, till och med i kommunerna; få väljare kan redogöra för det men går och röstar ändå.
Så fort ett system är sammansatt, frihetligt och öppet är det också krävande att sätta sig in i, och ska vara det. Vi måste inte veta hur allt sker för att välja representanter. Partiernas och politikernas syn på människan, på frihet och jämlikhet, social rättvisa, miljö, darwinism och sekularism duger fortfarande utmärkt som grund för beslutet. Ideologi kallas det och den är alltid flercellig, i motsats till populism.