Kolumnen – Lena Andersson.
Frågan om hur jag skulle agera i en diktatur besvaras av min anpasslighet i dag.
När jag i Svante Nordins nya bok ”Filosoferna – det västerländska tänkandet sedan år 1900” (Atlantis, 2011) läser om tyska filosofers anpasslighet under Tredje riket frågar jag mig om inte diktaturen är en mentalitet lika mycket som en samhällsordning, precis som demokratin är det. Så länge vi orienterar efter värmekällorna och undviker det som riskerar att frysa ut oss är vi färgade av diktaturens mentalitet, anpassligheten.
De flesta människor i frihetliga demokratier har nog uppehållit sig vid frågan hur de skulle agera i en diktatur. Historien är till viss hjälp, men inte mycket, för diktaturen byter skepnad varje gång. Poeten Walt Whitman lär ha sagt att den dag vi får diktatur i Amerika kommer vi att kalla den demokrati. Vi tror gärna att vi är skyddade om vi bejakar de grupper och annorlundaheter som förföljts av diktaturen. Vi är på vår vakt i just det avseendet eftersom vi lärt oss hur diktaturen har behandlat dessa kategorier. Det vakthållandet är bra, men försåtligt om vi slår oss till ro med att det gör oss till demokrater. Diktaturen känns inte igen på vilka den stöter bort, utan på den samfällda och av makten applåderade bortstötningen som sådan och dess irrationella, tvångsmässiga, gemensamhetsskapande åtbörder.
Vi som sätter den moraliska dagordningen genom att skriva, påverka det kollektiva tänkandet, belöna de goda hållningarna i prisjuryer och stipendienämnder, vi är mentalt rustade för utrensning och renhållning den dag det är något annat som gäller. Vi har tränat oss på Sverigedemokraterna och andra som inte söker bekräftelse i de påbjudna värderingarnas värme utan ifrågasätter vår världsåskådning. Vad grupperna heter och representerar skiftar men den kollektiva suggestionen är densamma, idén om fienden som bärare av det som måste bort ur oss själva och samhällskroppen.
Problemet med diktaturen är att den inte uppstår som en diktatur, utan som ett undantagstillstånd till skydd för det rätta. Diktaturen är aldrig målet utan medlet. I den är var och en ålagd att skydda det sköra mot fienden. I efterhand är dikaturen full av rekvisita som vi tror oss känna igen den på men den börjar inte med stövlar och armbindlar utan som en dröm och en daggdroppe. I samtiden känns anpassligheten inte som anpasslighet, utan som lojalitet och en radikalitet som kräver sitt i försvaret av det goda.
När jag grubblar över vem jag skulle vara i diktaturen måste jag fundera på några saker: Bemöter jag en annan världsbild med argument eller underförståddheter? Hyser jag demokratiska värderingar av övertygelse eller av konformism? Står jag fast vid dem den dag de börjar kosta? I dag kostar de inget. De belönar mig. Utöver detta är jag tvungen att motivera och rannsaka min behandling av och tankar om dem som makten, och jag som en del av åsiktsmakten, har utnämnt till paria.
Någon är alltid paria inför samhällsmakten. Paria är den som det är belönande att förakta, som man kan avsky utan argument, och som det är riskabelt att inte oavbrutet ta avstånd från. I konformismens mentalitet kan höga politiska makthavare få för sig att det är modigt att yttra att de inte vill ta i parian med tång. Att detta är lönsam anpasslighet snarare än mod tiger vi om för att inte bli påkomna med att försvara de smutsiga. I anpassligheten är det rättrådighet att vägra stå bredvid Jimmie Åkesson i tv eller att bjuda alla partiledare utom honom till Nobelfesten, trots att den är ett ymnighetshorn av nationalism, traditioner och konservativa värderingar.
Diktatur är det högsta stadiet av konformism. I konformismens mentalitet behöver man inte argumentera för vissa tankar och handlingar annat än mycket ytligt om de är de rätta enligt dem som utmäter belöningar och bestraffningar. ”Där har vi den avskydda!” räcker som argument. Sedan intar vi våra grimaser och kommunicerar med de invigdas koder och underförståddheter.
I den mentala diktaturen bedömer man inte utsagor efter vad som sägs utan efter vem som säger. Den som skriver att man inte borde skära förhuden av nyfödda måste först försäkra läsaren om sin djupa filosemitism. I en artikel som den här ingår att jag måste understryka min avsky för Sverigedemokraterna, annars ägnar sig läsaren inte åt vad jag skriver utan åt att vara först med att säga att jag smygvägen antyder gillande av parian. Så jag säger det: jag är kosmopolit. Och anpassling. För den brasklappen är inte ett dugg bättre än att i ett annat system skynda sig att försäkra åsiktsgemenskapen som sköter bortstötningen om att man är en god nationalist eller antisemit.
Det är just detta som anpassligheten, konformismen och den här artikeln handlar om. Den som står i opinionsmaktens gunst behöver inte argumentera, och den som intar fel hållning bemöts inte med argument utan med misstänkliggörande av avsikterna. Demokratin är en mentalitet.