Ledare

Den nya färgläran

Kolumn – Lena Andersson

Några saker är oavvisliga. Sverige ska vara en rättsstat utan minsta drag av polisstat. Tullen och andra myndigheter ska inte ägna sig åt profilering utifrån färg. Ingenting i livet utom biologiska ofrånkomligheter ska avgöras av färg och kön. Lika medborgerliga rättigheter och möjligheter att göra det bästa av sin tillvaro är ett demokratiskt samhälles undantagslösa strävan. Tobias Billström borde avgå eftersom ett statsråd inte kan hålla sig med en världsbild av det slag som pyste ut häromdagen.

Problemet är bara att profilering ut­ifrån färg är högsta progressiva mode. SSU har just gett ut rapporten ”Fyra nyanser av vitt” där de räknat namn och av namnen färgbestämt och i och med det innehållsbestämt moderpartiets representanter. Skribenter benämns allt oftare som vita eller icke-vita och vita kränkta män är en allmän slasktratt. I delar av medier och akademi avgörs tolkningen av yttranden i vissa frågor så gott som helt av färgen, härkomsten eller könet på den talande.

Gruppens position i Strukturen förmodas ge specifika och gemensamma erfarenheter för alla i gruppen. Färgen och könet i sig är utsattheten och maktlösheten, eller privilegiet och makten. Och det oavsett vad man lever för liv och hur mycket makt man har.

Måhända hade Tobias Billström inspirerats av den nya given; den som påbjuder att ange hudfärg och hårfärg som någon sorts argument och underförstå att man därmed vet saker om personer. Han kan ha dåliga upplevelser av icke blåögda och har känt in på bara huden att blonda damer i 50–60-årsåldern är de trevligaste och mest hjälpsamma som finns.

Men så går det inte an att använda den återuppväckta färgmedvetenheten. Den ska inte riktas åt vilket håll som helst eller av vem som helst givetvis. Samma yttranden och handlingar som räknas till antirasistisk kamp är rasistisk kamp när färgen skiftar. Huvudlinjen just nu tycks vara den, att med skärpt blick på skillnader i yttre kännetecken ska rasismen bekämpas. Säreget.

I förra veckans uppmaning på Twitter att berätta om rasism i vardagen återgav flera sådant som att de i skolan uppmanats att rita ”sitt hemlands” flagga när de andra barnen skulle rita den svenska, eller att läraren sagt att de inte behövde sjunga nationalsången eftersom den inte var deras.

Det mest beklämmande med detta är att den diskriminering och exkludering som de här personerna utsatts för är följden av just den typ av aningslös antirasism som länge dominerat, nämligen kulturrelativism, exotism och kollektiva identiteter.

Att pracka majoritetens normer på människor som definierats som minoritet har ju varit inbegreppet av förtryck. Dessa lärare hade bara gjort sin hemläxa och förstått att tillgodose ”främmande” barns rätt att slippa utsättas för majoritetsnormen (som nu kallas vithetsnorm) och västerländsk kulturimperialism. Och det är fortfarande vad som gäller, mer än någonsin.

Men man kan inte både ha kakan och äta den. Så vad gör man när metoden för att visa respekt för barnens härkomst upplevs som rasism? Jo, man fortsätter på samma sätt och klumpar ihop människor i ”vit enfald” (som Mona Sahlin kallar den i SSU-rapporten) och andras mångfald.

Förvirringen blir verkligen total när man ser individer endast som bärare av kollektiv.

En annan berättelse om rasism i vardagen som lyftes fram var en yngre man som skrev att han tvingas fejka telefonsamtal när han går hem på kvällen så att tjejen framför ska höra svenska talas och inte känna sig hotad. Resonemanget är udda men omtanken går inte att ta miste på även om den är missriktad. Omtanken ligger i att han utgår från att tjejen är rasist och endast fruktar män med annat modersmål än svenska, vilket han tillmötesgår. Hans gissning om hennes preferenser kan tyckas förhastad och förutfattad. Men för honom är gissningen ett tecken på rasism mot honom.

Kanske menar han i stället att vardagsrasismen ligger i att han har internaliserat stereotypen om utländska män som mer hotfulla mot kvinnor och att han har denna rasistiska blick på sig själv? Det vore dock en besynnerlig logik. Ansvaret för att inte projicera och reproducera fördomar vilar naturligtvis på var och en. Fördomar är ju just inget annat än idéer.

Och det är nog inte internalisering han avser. Han skriver nämligen att han ”tvingas” fejka telefonsamtal. Det vill säga: han känner sig rasistiskt behandlad av tjejens förmodade tankar om män som han. Som övning i inlevelseförmåga och theory of mind är det fascinerande. Som exempel på rasism förbluffande.

Sexism och rasism har det gemensamt att de utgörs av kollektivisering av individer utifrån yttre kännetecken. Om man därför tror att det är antirasism att utifrån färg och härkomst avgöra personers intressen och deras handlingars halt och intention, och att det är feminism att göra samma sak med könen, kan man möjligen nå tillfälliga triumfkänslor inför underkastelsen och de visade struparna.

Men skillnadstänkande är skillnadstänkande också när det sker för botfärdiga ändamål. Till individuell frigörelse brukar det inte leda.