Veckan som gick har inneburit ett trendbrott i synen på brott och straff. Tidigare gällde: Staten tar inte liv, och när den gör det är det skandal och misslyckande. Man ska inte mörda, inte lemlästa, man har rättegång mot misstänkta brottslingar. Man ska, kort sagt, inte bete sig som en terrorist. Men nu har CIA:s och vilda västerns logik och moral blivit våra. Misshagliga personer bör avrättas summariskt, gärna på främmande territorium.

Vår utrikesminister Carl Bildt förklarade att världen är en bättre plats utan Usama bin Ladin. Statsministern sa inte emot. Det öppnar oanade möjligheter. Får man döda alla som världen vore en bättre plats utan? Vem avgör? Svårt att veta, för experterna på internationell rätt fick ett frimärke nere i hörnet att uttala sig om vilda västern-temat i presidentens nya dataspel.

Usama bin Ladin vägleddes av en avskyvärd ideologi och praktik. Det är det många som gör. Han har ohyggligt grymma brott på sitt samvete. Det har tyvärr även många presidenter, liksom påven som åsamkar lidande och död genom att utnyttja människors gudsfruktan för att förbjuda abort och förhindra kondom på det att hiv sprids. Men bin Ladins brott känns vidrigast därför att de var så chockartade och för att de begicks i en eventuell vidare ambition att inrätta ett världsomspännande fängelse.

När Barack Obama ger order om att döda kallas det krig. Stater får försvara sig (hämnas) men inte anfalla, har vi bestämt. Det råder dock inget tvång att försvara sig. Man har rätt att höja sig över det primitiva. Psykologiskt följer även terrorister regeln att bara försvara sig. Jo, faktiskt. Det är något i vår mänsklighet som gör att vi känner att man inte får anfalla utan att förklara sig angripen. Det upplevda angreppet må vara ett fantasifoster, sprunget ur förföljelseneuros eller önskan att genomdriva en brutal ideologi, men en upplevd orättvisa skapar man åt sig. Alla söker och hittar en anledning hos motståndaren till att de har rätt att utjämna balansen. Även terrorister. De gör bara en annan analys av vad som är oacceptabelt, och vad som kräver deras försvar (hämnd). Huruvida en handling ser ut som anfall eller försvar beror på i vilket ögonblick man vänt dit blicken, om man sett förarbetet eller inte.

Demokrati och upplysningsideal är kolossalt mycket bättre än islamism. Men det tycker ju inte islamister. De finner inte övergrepp på sin livsstil mer legitima än demokrater finner sharialagar. Det betyder inte att värderingarna är likvärdiga. Det säger bara något om upplevelsen av att vara angripen, hotad i sina värderingar.

Att Sverige nu, tillsammans med USA och förbländade av proffsstyrkor, tekniska leksaker och obehaglig nationalism, plötsligt hyllar dödsstraff och straff utan rättegång beror antagligen på att det hade varit väldigt besvärligt med en rättegång mot Usama bin Ladin. Där skulle ha yttrats en och annan sanning om USA:s geopolitik som inte vore till prydnad för friheten. En tyrann har inte fel i alla sina analyser, en demokrat har inte rätt i alla sina.

Det är ett mödosamt utvecklingsarbete för länder och individer att fjärma sig från den intuitiva moralen där vreden avgör att liv ska umgällas med liv. (En utmärkt redogörelse för detta ger Mårten Schultz i DN Kultur 5/5.) För den civilisatoriska processen behöver man ett anständigt, resonerande samhälle av vuxna som bestämt sig för rättsstatens principer och att samhället inte tar liv ens när det är frestande. I motsats till reptilhjärnans vedergällningskänslor uppstår inte dessa principer av sig själva.

Uppfattningen att ett paradigmskifte har skett förstärks av att det inte har behövts några övertalningar i spalterna för det filosofiskt riktiga i ”Operation döda bin Ladin”. Hämnd var plötsligt självklart, rättsordningar var för veklingar och allt annat hade varit vanhelgande av terrorns offer. Då får vi vara konsekventa och regelmässigt börja ta livet av mördare. Ett vanhelgat offer är ett vanhelgat offer. Sedan är vi sant amerikaniserade med brottsofferjustis och allt.

Många personer i ledande position har i veckan inskärpt att bin Ladin inte är en religiös ledare. Han är nämligen ond. Omhuldandet av religiositet som något varmt och känsligt fortgår hur verkligheten än ser ut. Religiösa ledare kan inte vara onda, terrorism kan inte härledas ur religion eftersom religion är det goda och sköra i människan. Om man ändå halkat snett och sprängt bomber i lärans namn är det för att man tolkat den fel. Läran och gudarna måste alltid fredas, även av dem som inte tror. Jag undrar om icke-kommunister var lika ivriga att framhålla att Ulrike Meinhof tolkat kommunismen fel.

Vi lever i en tid då det anses osmakligt och rasistiskt att rita en samhällskritisk bild av en religiös härförare med bomb i turbanen. Men att en stat avrättar en religiöst motiverad härförare med bomb i turbanen är höjden av rättvisa och värt att fira. Man blir förbluffad.