För snart 50 år sedan ska medicinprofessorn Gunnar Biörck ha frågat sina docenter vad de trodde om den medicinska utvecklingen. Var och en fick lägga sitt svar i ett kuvert som förseglades och låstes in. Tio år senare sprättades breven. Ingen – så går historien – gissade rätt.
Överraskningarna, negativa som positiva, tycks inte ha avtagit. Gentekniken förutspåddes en lysande framtid som behandlingsmetod. Blev människans gener kartlagda, skulle det bli möjligt att gå in och plocka bort sjuka gener eller lägga till friska. Särskilt högt i tak stod optimismen då George Church och J.Craig Venter 2001 presenterade en närmast fullständig karta över människans genom. Men det visade sig att det inte räcker med kartan.
Kartritarna har fått lägga till en upptäckt som för bara några år sedan ansågs inte bara omöjlig, utan rent skrattretande. Det har visat sig att Darwin och Mendel hade fel, förvärvade egenskaper kan ärvas, åtminstone på marginalen. Generna är försedda med ”strömbrytare”, epigener, som slår av och på. Denna kontrollmekanism kan påverkas av miljöfaktorer, förändringar som sedan går i arv. Cancerforskarna är redan på väg att använda epigenetiken i jakten på nya behandlingar.
Går det att med någon säkerhet förutsäga medicinens utveckling? 1987 fick jag DN:s uppdrag att resa till USA och intervjua genforskare. En av dem som stod på min lista var Leroy Hood. I likhet med J.Graig Venter är Hood en frifräsare, en medicinens maverick. Det var Leroy Hood som uppfann en apparat för massframställning av dna-kopior, en förutsättning för kartläggningen av människans genom.
Nu dyker Leroy Hood upp igen, denna gång som spågumma i Newsweeks temanummer (6–13 juli) om medicinens framtid. 2018, påstår Hood, kommer det att räcka med en enda blodsdroppe för att göra inte mindre än 2 000 olika laboratoriebestämningar. Några år senare kommer medicinen att ha övergivit sin kurativa roll. I stället inträder den preventiva eran. Med en snabb och billig kartläggning av generna kan det mesta förutsägas. Du kanske har 30 procents risk att utveckla äggstockscancer före 30 års ålder, eller 50 procents risk att utveckla prostatacancer före 50. Den som har hög risk ska sedan botas så att säga i förväg.
Att ställa tidiga diagnoser är förvisso viktigt – förutsatt att det finns effektiv behandling. Om inte bör man nog tänka sig för. Vad har jag för nytta av att få veta att jag om några år kommer att drabbas av en svår, obotligt sjukdom? Den vetskapen vill jag nog vara utan.
Inte bara diagnoser utan också varje människas individuella reaktion på läkemedel kan enligt Hood förutses. Vilket onekligen är ett framsteg. Alla kommer att vid behov få en exakt personlig pillerdos, inte som nu en schablonmässig. I framtiden, lyder Hoods mantra, kommer medicinen inte längre att fokusera på sjukdomar, utan uppgiften blir att vidmakthålla vår hälsa och förlänga livet. Eftersom gentesterna blir billiga, kommer Den Nya Medicinen att sprida sig också till utvecklingsländerna. Hood talar om en sjukvårdens universella demokratisering.
Inte illa – men är det realistiskt? Om vi ser tillbaka på vår egen historia, den som de fattigare länderna nu är mitt uppe i: vilka faktorer ligger då bakom de senaste hundra årens kraftigt ökade livslängd? Rent vatten, tillräckligt med föda, utbildning, politisk stabilitet, demokratisering och vaccinationer. Förebyggande medicin har hittills handlat ganska litet om just medicin. Och så är det fortfarande: rök inte, motionera och lägg inte på dig för många kilon.
För några decennier sedan uppstod en våg av allmänna hälsokontroller. Med standardiserade metoder skulle människan köras genom en biologisk bilprovning och komma ut på andra sidan med ett hälsobesked i handen. En del doktorer tjänade grova pengar på den verksamheten. Men ganska snart återstod bara några få riktade kontroller, som mammografin. En verksamhet som för övrigt just nu är föremål för diskussion. Hälsokontroller har i själva verket spelat en ganska blygsam roll, skärmbildsundersökningar möjligen undantagna.
Inom den kliniska medicinen finns ett fenomen som kallas Odysseussyndromet. Tar man tillräckligt många tester på en person, upptäcks nästan alltid något prov som verkar skumt. Går man då vidare med nästa testbatteri kanske man upptäcker en annan avvikelse. Sätter man inte stopp i tid kan patienten, likt Odysseus, kastas ut på en virtuell resa som kanske aldrig tar slut. God läkekonst kan inte utövas av datorer, det krävs mänskligt förnuft och inte minst erfarenhet för att tolka en växande hög data.
Men kanske får Leroy Hood rätt, kanske står medicinen inför en revolution i västvärden. Beträffande hans förhoppning om medicinens globala demokratisering är det väl mera tveksamt. I stället för att rika och fattiga närmar sig kan klyftorna vidgas. De rika satsar på att nå allt högre ålder – medan de fattiga fortfarande står i kö för att hämta vatten ur sina förorenade brunnar.
Med de raderna tackar jag för de här åren.