Den överspacklade sprickan

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Kolumnen – Richard Swartz.

Kolumnen – Richard Swartz.

Grekland befinner sig mitt uppe i en kris som drabbat landet med tjugo års försening. Europa kräver: spara och reformera. Men det första vill inte grekerna och för det andra är det för sent.

I juni kommer grekerna att välja igen och detta andra parlamentsval lär förmedla samma budskap till Europa som redan valet i maj: vi vill behålla euron, men tänker inte spara (en omskrivning för att Europa måste betala eftersom “ni har – vi behöver!”).

Annons:

Europa har gjort klart att ett sådant budskap är som goddag yxskaft. Grekland måste bestämma sig. Antingen uppfylls vad som krävs för att få behålla euron eller så måste man lämna den. Något tredje alternativ gives icke.

Det är förstås ett både logiskt och rationellt svar, men har ändå mycket litet med den grekiska verkligheten att göra. Ty så länge som man där är övertygad om att det för Europa blir för dyrt att låta landet gå i konkurs, kommer regering och väljare i Grekland att insistera på det tredje alternativ som enligt Europa inte existerar.

Här har vi att göra med en främmande logik, dessutom en där bara konkreta argument gäller. Någon abstrakt, virtuell värld existerar inte. Europa säger till Grekland: om ni inte sparar och reformerar kastar vi ut er. Grekland svarar: varsågod! Gör det då! Men ni vågar inte. För tjugo år sedan gav serberna – grekernas bästa vänner på Balkan – Nato samma svar när de hotades med att bli bombade om inte de serbiska trupperna drogs tillbaka från Kosovo. Först när bomberna verkligen föll förstod Belgrad att Nato hade menat vad man sade. Men då var det för sent.

Vi européer inbillar oss gärna att vi talar samma språk och därför förstår vad grannen säger. Men det gäller mest i teorin och på papperet. Oftare än vi tror talar vi förbi varandra; vitt skilda historiska erfarenheter har över tiden präglat kultur, mentalitet och vardagens vanor så till den grad att vad som förenar oss sällan är mycket mer än det symboliska eller formella. Med vad vi faktiskt tycker, tänker och gör, har det inte särskilt mycket att göra.

Vi är inte ens ense om vad Europa egentligen är. Hur stort är det? Var ligger dess gränser? Vad hör inte dit? Sådana bestämningar har långt mer med just människors livshållning och mentalitet än med geografi att göra. I hundratals år har européerna och ryssarna själva diskuterat om Ryssland hör till Europa eller ej. Ett samhälle som inte upplevt renässans, reformation och motreformation? Inte heller någon upplysning och industrialisering, inga borgerliga revolutioner eller någon äkta parlamentarisk demokrati?

Men detsamma gäller – och i ännu högre grad – för de folk och samhällen i sydöstra Europa som under århundraden regerades från Konstantinopel. Arvet från tiden som provins i det ottomanska imperiet är här fortfarande överväldigande; dock bör man akta sig för att påpeka det för de direkt berörda. Men faktum är att det inte finns någon serbisk barock, ingen albansk Voltaire, inget bulgariskt Asea, ingen makedonsk parlamentarisk tradition, ingen grekisk föreställning om boskillnad mellan kyrka och stat.

Och att man här inte deltagit i berättelsen om det moderna Europas uppkomst får nu konsekvenser för vårt EU som har att ta hand om just detta moderna Europa.

Staterna i vad som en gång var det turkiska Europa blev de sista att anpassa sig till kommunismens fall. De var också de sista att störta den gamla ordningen, i Jugoslavien och Rumänien med både våld och krig, något som inte visade sig nödvändigt i Centraleuropa. Genom omständigheter grekerna själva hade mycket litet inflytande över besparades Grekland både kommunismen och uppgörelsen med den; landet hamnade efter 1945 på “rätt” sida. Där har grekerna alltsedan dess blivit kvar utan att någon i Europa riktigt intresserat sig för eller vetat vad de haft för sig.

Glömt är också att Grekland efter kriget gick igenom ett inbördeskrig mellan den politiska högern och vänstern som intill denna dag kluvit samhället, en spricka som med hjälp av bland annat massiva euro-krediter kunnat spacklas över, men som kan spricka upp igen. När så kommunismen föll på Balkan blev Grekland kvar på den “rätta” sidan som ett slags restpost samtidigt som Europa byggdes om: ett oberört och obekymrat Grekland, utan insikt om att ingenting längre var som förr.

I dag befinner sig Grekland mitt uppe i en kris som drabbat landet med tjugo års försening. Europa kräver: spara och reformera. Men det första vill grekerna inte och för det andra är det för sent. Den grekiska “modellen” är som en gång kommunismen bortom varje reform. Där finns helt enkelt ingenting att reformera, bara vad som måste rivas och avvecklas för gott.

Till en sådan nystart saknas dock både kraft och vilja. Även Europa verkar ha insett det. Nu talas om att sparande och reformer måste förenas med en plan för tillväxt. Men vad är det som ska växa? Grekland saknar industri och oliver finns mer än nog av. Eller vill man bygga ännu ett trist betonghotell eller en motorväg som ligger öde när det inte är turistsäsong?

Så förblir Europa utan svar på sina egna problem. De enda som tror sig om att ha svar är Europas populister och nationalister. Och ingen ska tro att populister är de där andra och ingenting som har med oss att göra. Populismen kan raskt få förstärkning ty nu för tiden har nästan alla européer eurosedlar på fickan. Vad händer om de blir värdelösa eller förlorar starkt i värde? Kommer vi då litet till mans att göra hela länder eller folk till syndabockar?

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

Annie-Loof-500
Foto:Lotta Härdelin

 Lööf fortsätter nobba Löfven. Stefan Löfven möter Alliansledarna i dag. 27  11 tweets  16 rekommendationer  0 rekommendationer

 DN:s Ewa Stenberg Nu väntar en kamp för och emot block­politiken.

Lofven144NY
Foto:TT

Vid förhandlingsbordet.  Stefan Löfven är tilbaka där allt började. 5  1 tweets  4 rekommendationer  0 rekommendationer

 Vad vet du om Socialdemokraterna? Gör quizet! 10  0 tweets  10 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
SDZ
Foto:Anders Wiklund/TT

Innan vi stämplar folk som ”rasister” och ”fascister” bör vi fråga hur de tänker. Maciej Zaremba svarar Kristina Lindquist.  Läs mer. 5701  250 tweets  5401 rekommendationer  50 rekommendationer

 Kristina Lindquist: Fascismen är Sveriges tredje största parti. 5505  205 tweets  5286 rekommendationer  14 rekommendationer

Annons:

 I liten amerikansk stad. Mannen tog sitt eget liv sedan polisen kommit till platsen. 3  2 tweets  1 rekommendationer  0 rekommendationer

Bell-144
Foto:AP
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: